Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1856, sida 1

eller den långa lindallcen, som leder till gården, för att tillkännagifva sitt missnöje med vädret, och ugglan kryper ihop under en gammal hjelke och vågar sig icke ut under en sådan natt. Hafvet brusar i fjerran så underligt och doft, att det stundom liknar ljudet af en öfver en illa stenlagd borggård skramlande gammal familjevagn. En klocka — Gud vete hvar — ringer vid hvarje vindstöt. Är det stormens andar, som vilja intränga i den åldriga, fasta och ärerördiga byggningen? Ana de, att der finnes hvalf och gångar, genom hvilka en frisk luftström aldrig lunnit väg, och salar, der sekelgammalt damm samlats och spändelväfven ostörd hänger kring de forntida riddarnes bröstbilder? Ana de, att åtskilliga af dess innevånare till sina sinnen behöfva vädras af en riktigt frisk luftström, eller att det inom dessa murar lefver åtminstone en själ, som liknar det stillastående vattnet, hvars bästa kraft fördunstar genom dess lugn, och som förvandlas till ett träsk, om ej stormen i tid häfver böljor och låter det svälla öfver sina bräddar? ... Eller är det kanske en dödsringning, som nattens andar anställa öfver den nyligen aflidne borgherrns graf? . Den gamla friherrinnan Ilartuy sitter lugn i sin länstol och stirrar rakt framför sig. Hon är sorgkläda. Anletsdragen äro regelmässisa och stränga, och såsom hon nu sitter, liknar hon snarare en marmorbild eller ett familjeporträtt, nedstiget ur sin ram, än en qvinna med lif och blod. Ar det sorgen öfver hennes nyligen aflidne make, längtan och smärta, som förstenat henne? Är det dödens fasor, som bemäktigat sig hennes sinne? Nej, friherrinnan har i många års tid varit kall och känslolös; sjelfva skiljsmessan från det käraste, hon egde, har ej kunnat framtvinga en tår ur hennes ögon.