Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1856, sida 1

den slängdes till höger och venster, hästarne sprungo icke, de flögo nedför den branta backen, men de. ras kusk var utom sig af glädie, och äfven jag jublade högt — jag var nu åter i min födelsebygd. Så körde jag i flygande fart in i det skönaste och I ljusaste året i mitt lif. Jag vill berätta, huruledes Jag helsade det nya året. Åttatio werst från Nijny-Nowgorod inträdde vi, d. v. s. jag och min tjenare Matwel, i en postmäStares hus, för att värma oss. Utanför plåste en kall och skarp vind. Postmästaren vat en svag och Judklig man; han tycktes mycket besvärad af att införa mitt pass i sina böcker, stafvade sig fram med hög röst och begick det oaktadt det ena felet efter det andra. Jag afkastade min pelsrock och promenerade fram och tillbaka i mina stora pelsstöflor, medan Matwei värmde sig vid eldstaden; postmästaren fortfor att stafva högt, och vägguret slog med ett hest astmatiskt ljud. — Nu slår klockan tolf, herre, och det nya året går in, sade Matwei, — nyår, nyår! Herrn har väl icke glömt, att en och annan i dettå ögonbliek drieker herrns skål? Med en frägande blick på mig fortfor han: — Skall jag icke hemta in något at allt det goda, hvarmed herrarne i Wiatka fyllde slädan? Utan att afvakta svar skyndade han ut och kom straxt tillbaka med ett par flaskor och en liten korg. (Forta.)