Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1856, sida 1

med de smala glänsande ögonen förrådde ej det ringaste spår at grymhet. Jag skyndade ut i friska luften. Polismästaren följde mig i hälarne med ett glas i ena handen och en rhumflaska i den andra. För att slippa ifrån honom drack jag ett glas. Han fattade hastigt min hand och ropade: — Förlåt mig, ack förlåt mig! Hvad skall jag göra? Jag ber er att ej berätta dethär för Hans excellens guvernören och störta en hederlig man i förderf! Med dessa ord kysste han min hand icke en, utan flera gånger och fortfor: — För Guds skull! Gör icke en hederlig man olycklig för hela lifvet! Med afsky lösgjorde jag min hand och sade: — Låtom oss icke tala om en sådan bagatell! Jag har ju egentligen ingenting att beklaga mig öfver. — Men hvarmed . . hvarmed kan jag visa er min tacksamhet? — Genom att se till, att hästarne genast spännas för slädan. — sida, dida, ropade han och skyndade ut, för att Sjelt lägga hand vid verket. Då jag sista gången var i Petersburg. gick jag upp i inrikesministeriet, för att hemta mitt pass till utlandet. Under det jag talade med en af tjenstemännen, gick en herre förbi. vänskapligt tryckte han byråmagnaternas händer och helsade nedlåtande på de öfrige. — Hvem torde denne vara? tänkte jag; — det måste vara en betydande man... Hvem är det? irågade jag. — Lazareff, ministerns sekreter och specielle guustling.