Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1856, sida 1

H — — herrskning; hans hållning liknade en vanlig åhörares: han följde med intresse förhandlingarnes gång, men de tycktes ej röra honom personligen. Endast tvenne gånger afspeglade sig själsrörelser i hans anletsdrag: åen ena gängen, då hans advokat Shee slutade sitt försvarstal med en appell till jurymännens och åhörarnes känslor och erinrade dem om den anklagades unge son, som med ångest afvaktade en dom, hvilken skulle återföra honom i en älskad faders armar, eller bringa denne en vanärande död på schavotten. Då sänkte Palmer sin blick och grät. Det anslra tillfället var under sista sessionen, då jurymännen efter 1! timmas enskilt öfverläggning inträdde i salen, för att afkunna utslaget: då flög en plötslig blekhet öfver hans ansigte, men försvann lika hastigt, och hau hörde det förfärliga ordet skyldig med största lugn. Detta var desto märkligare, som han ända in i sista ögonblicket synes hoppats att bli frikänd; kort före utslagets förkunnande räckte han nämligen till en af sina advokater en pappersbit, på hvilken han med lugn och tydlig stil skrifvit: Jag tror, att jag blir förklarad oskyldig. Processens sista scen förtjenar beskrifvas. Då jurymännen efter den enskilta öfver läggningens slut åter visade sig i sessionssalen, flög likasom ett elektriskt slag genom alla de närvarande; ett doft sorl, som vittnade om den allmänna sinnesspänningen, förnams från åskådarnes bänkar, men efterträddes af djup tystnad, då en af rättens funktionärer (the Clerk of the Arraigns) uppsteg och frågade: HGentlemen af juryn, ären J alla enhällige i er dom? Juryns förman: — Vi äro det. suttsjunktionaren: Gentlemen, finnen J fången här vid skranket skyldig eller icke skyldig? i Förmannen (stiger upp och svarar med hög tydlig röst): Vi finna fången skyldig. Alla blickar riktades på den olycklige. Icke en muskel rördes i dennes ansigte. Hans hållning var lugn och fast, nästan likgiltig. De tre lärde domarne (Lord Campbell, baron Alderson och hr Cresswell) betäcka sig med de svarta mössorna, och Lord-osfverdomaren (lord Campbell) förkunnar domen i följande ordalag: — William Palmer, efter en lång och opartisk pröfning, har du genom en jury, bestående af dina landsmän, blifvit öfverbevisad om uppsåtligt mord. I denna dom instämmer helt och hållet mina två lärda medbröder, som så sorgfälligt öfvervakat ransakningen, likasom jag sjelf, och vi anse bevisningen fullkomligt tillsyllestgörande. Saken är förenad med så försvårande omständigheter, att jag ej vågar ingå närmare på desamma. Om detta är det sista och enda brott, som du begått, af sådant slag, det är med visshet kändt blott af Gud och ditt eget samvete. Det är sällsynt att en sådan förtrolighet med medel att åstadkomma döden kan förvärfvas utan lång erfarenhet ): men genom det brott, till hvilket du nu blifvit förvunnen, har du förverkat ditt lif. Du måste bereda dig att dö; du kan ej vänta barmhertighet i denna verlden, och jag hoppas, att du derför, genom ånger öfver ditt brott, skall söka finna nåd hos Gud deån Allsmägtige. Den parlamentsakt, enligt hvilken du blifvit lagförd och bragt inför denna domstol på din egen begäran, berättigar domstolen bestämma, att domen skall verkställas antingen inom central-kriminalrättens jurisdiktion eller i det grefskap, der brottet blifvit föröfvadt. Vi anse, att domen för exemplets skull bör verkställas inom grefskapet Stafford. Jag hoppas, att detta förfärliga exempel skall afskräcka andra från att begå sådane rysliga missgerningar, och enhvar skall snart finna, att hvarje sådant brott blir upptäckt och straffadt, huru stor list, huru stor försigtighet och erfarenhet än användes för att dölja det. Huru förstörande ett gift må vara, har dock För) Palmer hade förberedt Cooks kroppskonstitution på strykninets verkningar genom att gifva honom in en dosis antimon. Antimon blef funnit i den