mätt. Eu sådan arbetare är likväl aflönad med 10 francs om dagen. Uvarje aln af en gobelin kostar alltså 2000 franes. De i Stockholms slott varande gobeliner uppgå till ett penningevärde. hvaröfver man skulle häpna. Visst är, att de bland dessa konstverk, som blifvit köpte, hafva kostat 40 till 50 tusen francs stycket. Deras värde för närv. är ändå större än fordom, emedan den enda fabrik som finnes, den parisiska vid Ruc Mouffetard, mellan Barriere Ad Italie och Jardin des Plantes, numera ytterst sällan sysselsättes med tillverkning af tapeter eller mattor, utan inskränker sig till förfärdigande al porträtter. De skönaste bland de på Stockholms slott befintliga gobeliner föreställa scener ur Racines, Corneilles, Moliöres m. fl. dramatiska arbeten; ur Miguel Cervantes Don Quixotte: afbildningar efter Venloos taflor m. m. Lunds teater förr i vorlden skildras af en brefskrifvare i Snällposten? på följande sätt: I förra tider samlades i Lund den dramatiska konstens vänner som hö i en lada: Att denna gamla byggnad nu hemfallit åt förgängelsen skulle jag nästan tro, ty den hade i många år stått ffärdig att falla; den sal der man efter spektaklerna samlades kring det stora bordet, för att intaga en anspråkslös måltid, har nu förvandlats till ett rum der man också sitter kring ett stort bord, men hvarest gästerna endast serveras med luntor och protokoller, som röra Domkyrkorådets funderingar och beslut. — När man den tiden ville besöka detta murkna Thalias tempel, hade man före inträdet att passera en gammal Fru, som satt med en handlykta och sålde biljetter och på samma gång som en Cerberus bevakade ingången, Denna plats lemnade hon aldrig, utom vid sådana tillfällen, då någon förstärkning i teaterpersonalen behöfdes på scenen vid stora skådespel, och då hon vanligtvis var obehöflig på sin nämnda plats. emedan vid dylika stora föreställningar var huset så utsåldt, att den publik som kommit sist, fyllde sjelf ingången så fullständigt, att ingen obehörig kunde få hopp om att få vara med. Hade man passerat denna kjortelbeklädda Cerberus skulle man tro att man verkligen råkat ner i den fabulösg underjorden, ty man inträdde i ett mörker, der man icke kunde skymta ett enda föremål. Det var i salongen man då befann sig. Men i mån som ögat blef vandt vid mörkret började man upptäcka att der fanns redan en publik, af hvilken den qvinliga personalen säkert suttit der ett par timmar, för att i tide hafva försäkrat sig om de bästa platserne. Omsider framträdde en sotig lampputsare, som började tända de så kallade lamporna vid rampen och derifrån började då en nödig, om också torftig upplysning att sprida sig. Studenterna intogo vanligen alla platsar för stående rundt omkring väggarne. När det blef alltför trångt, så gymnasticerade ungdomen upp på sparrverket och satt som uppflugna ungtuppar på bjelkarne, till en säkallad dödlig ångest för derunder sittande fruntimmer, som hvarje ögonblick fruktade för följderna af misslyckade saltomortaler, hvilka dock icke inträffade, men deremot blefvo löslockarne starkt inpudrade af allt det dam som refs ner af de unga våghalsarna. — Man såg då hvarken till teaterkikare eller glacö-handskar; detta var der alldeles öfverflödigt, ej heller lönte det mödan att annars smycka ut sig, ty i halfdunklet syntes inga grannläter. Det enda som ansågs nödvändigt att stundom medtaga, var — paraplyer; ty när ett höstregn helt oväntadt inträffade, lemnade de sönderspruckna takpannorna ett ringa skydd för ett ofta ymnigt takdropp. Sjelfva teatern stod i ettlikartadt förhållande till salongen. Man hade icke många alnar att svänga sig på, och plymacherna i riddarnes hjelmar dolde sig stundom i molnen. Men allt detta hindrade icke, att man här uppförde de mest storartade stycken; man såg der Jungfrun af Orleans, Katrina af Heilbronn, Korsfararne, Fasansnatten på Domingo, Slottet Montenero och allt hvad de stora sakerna hette. Der lefvererades bataljer både till lands och sjöss, der gåfvos hofbaler, der afbrändes fyrverkerier, så att elden flög bland både skådespelare och äskådare, och mer än underligt var det mängen gång, att icke det murkna huset tog eld. Sällan slöts något stort spektakel före midnatt; när ridån gick ner efter en akt, besöktes scenen af studenterne; som entrebiljett gällde en butelj vin eller punsch som medhades i fickan, och när spektatörerne i otålighet öfver dröjsmålet stampade så att huset kunde ramla, och stundom en liflig sång i stället för orkester accompagnerade stampningarne, så drack man inne på scenen en skål för sällskapet på andra sidan ridån.