Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1856, sida 1

IX. Alexander Witberg. Midt i detta smutsiga, eländiga och motbjudande hvimmel uppenbara sig för min inre blick den olycklige konstnärens ädla melankoliska drag. Czarens tunga hand tilliutetgjorde icke blott konstnärns genialiska verk i dess födelse, utan beröfvade honom äfven hans sista brödstycke och hans ärliga namn. Sedan han tillintetgjort konstnären, skickade han mannen till Wiatka. Härträffades vi; uuder de två och ett halft år vi här tillbragte tillsammans, såg jag huru den starke mannen dignade och föll under tryckningen af olyckor och förföljelser. Witberg var ett offer för den rysk-byråkratiska kaserndespotismen, som mäter hela verlden med rekrytmåttet och kontorsaxen. Hans fiender kunde ej skryta med att ha vunnit en lätt seger. 1 tio hela är kämpade han med törtviflans mod och medförde ännu till sin förvisningsort det sanguiniska hopp, att det skulle lyckas honom blotta sina fiendar och rena sig sjelf från falska beskyllningar. Han kom full af mod, planer och förhoppningar, men insåg slutligen, att allt var förbi. Om han bade varit ensam, skulle han måhända hafva fortsatt striden mot sin egen förtviflan, men han hade hustru och barn och såg framför sig förvisningens långa år, nöd och trångmål, och hans hår blef hvitt, och han åldrades, icke från dag till dag ntan från timme till timme. Då jag efter två och