Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1856, sida 1

— — — —— F j fas, — ansåg som afgjord sak, att en ChriI sti tjenare, eller som betyder detsamma: en S. M. adj. skulle halva rätt att hafva hustru; heldre rätte han sig efter vårt sista prestmötes beslut i Hernösand 1839, enligt hvilket en adjunkts giftermål är ett oskick, som bidrager att minska presteståndets anseende, han akte sig för hustru, och det så mycket mera, som missiverna ej känna till några sädana, ej innesluta några respengar för deras räknig. Men nog, men nog; vi stöta ju på påfven Geg rius VII:s celibats dekreter! Tillbaka till tj enstehjonen! Vi tro, man skall ha svårt att visa, att dessa hafva sörre rättigheter och frihet, än som oundgängligt är för dem, såsom menniskor. Af den jemförelse vi anstält torde det likväl vara till fullo ådagalagdt, att adjunkterna i följe af tvångsmissiveringen äro långt ifrån att ega ett tjenstehjons frihet; det är då full sanning uti påståendet, att adjunkterna äro berötvade just det oförytterliga af sin menniskofrihet, att de äro blotta redskap i andras hand och värnlösa offer för deras godtycke, befinnande sig, hvilket vore mycket lätt att visa, på det allranärmaste i samma läge, som Rysslands lifegne. Kan man då undra på att den svenske, fri födde ynglingen, och dertill den så pass bildade ynglingen, att han är blifven universitets-medlem, anser det för nesligt att vilja adjunktsvägen; ty så långt har det numera, tyvärr! verkligen kommit vid universitetet, att det för en och hvar, som har något hufvud och någon underbyggnad från skolan, anses rent af för en skam att vilja blifva blifva adJunkt. Skola vi anse universitetsungdomen värdig eller ovärdig de omsorger och dryga kostnader, som af föräldrar och lärare blifvit nedlagda på dess bildning, icke till ting eller lifegna, utan rätt och slätt till menniskor och frie svenske medborgare; skola vi förtänka denna ungdom, att den sätter mer värde på sitt eget mångåriga arbete för denna bildning, på sina ansträngningar, och försakelser af flerahanda slag, vakor och mången gång äfven fastor, än att den vill kasta sig i rysk lifegenskap? Böra vi fördöma eller berömma universitetsungdomen för det, att den fruktar, föraktar och flyr adjunktskallets rättslöshet? Vi vilja ej för vår del räknas till dess anklagare och domare. Men allt nog, stämningen är nu en gång sådan vid universitetet, att en och hvar, som kan, flyr adjunktsvägen för den dervid fästade och af oss nu beskrifna lifegenskapens eller tvångsmissiveringens skull och, då så är, torde vi numera knappt behöfva utsäga det, att denna tvångsmissivering, såsom tillintetgörande den frihet och rätt, man fått som menniska, man oafvisligen behöfver och älskar som menniska, som yngling, och som bildad yngling i första rummet, är en orsak, och, såsom vi ytterligare skola finna, en grundorsak till adjunktseller prestbristen i våra dagar. so —Lzt —