Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1856, sida 1

Rörande prestbristen. Den mycket öfverklagade prestbristen, som icke minst lärer vara kännbar inom Göteborgs stift, har framkallat en följd af uppsatser i Hernösandsposten, deri saken, såvidt vi förstå bedömma den, betraktas på ett särdeles sundt och praktiskt rigtigt sätt. I allmänhet är det, såsom vi förut efter samma tidning anmärkt, icke öfver prestbrist man klagar, utan öfver adjunktsbrist. Blir det frågan om ett pastorat, om ock än så litet, ja t. o. m. om den svagaste komministratur, så framkomma sökande i mängd, så att man, att dömma deraf, måste anse att det är snarare ett farligt öfverflöd på prester. Men det är då det gäller att erhålla adjunkter, antingen såsom biträden åt sjukliga, föråldrade eller beqvämliga kyrkoherdar och komministrar, eller såsom vice pastorer, under nådår, vid prebenden eller åt pastorer, som icl e kunna tjenstgöra, det är då den svåra prest bristen förspörjes. Man har gjort sig mycken möda att uppleta anledningarne till denna brist, som gör våra goda kyrkoherdar så stora bekymmer. De fleste af desse hafva ansett dem ligga i tidens verldsliga rigtning, hvilken drager de unge männen in på andra lefnadsbanor, med bättre jordisk utkomst. Vi hafva hört mången fet prost pustande och suckande klaga öfver denna rigtning, en bland de många olyckliga frukterna af tidens ondska och materialism, ty sjelfve hafva de naturligtvis valt sin bana blott af gudlig håg. På detta thema varierade en af vårt stifts prester vid förra riksdagen en lång visa, utan att vi kunna erinra oss hvad medel han föreslog emot det onda. Andra hafva sökt andra anledningar. En och annan har äfven förstått, att det onda legat i de yttre omständigheterna, i den unge prestens ställning och i det olyckliga befordringssättet inom kyrkan. Till dessa hörer äfven förf:n i Hernösandsposten, hvilken tagit sig för att anställa en liten jemförelse mellan en adjunkts och ett tjenstehjons ställning, hvaraf följden blir att det sednares är långt bättre än den förres. ÄÅfven med behörigt afdrag af vissa öfverdrifter, är teckningen tillräckligt sann och gripande, för att förklara hvarföre så få unge män, hvilka icke äro alldeles blottade på utvägar att bättre försörja sig, välja en bana, som i alla fall icke är den enda, på hvilken en af kristligt nit lifvad menniska kan verka i sin Herras tjenst. Prestämbetet medför lyckligtvis intet privilegium för en sådan verksamhet, så att en andligt sinnad person derföre måste välja detsamma. Fastmer lägger det mångenstädes ett hinder derför, så att det till och med händt, att unge prester nödgats lemna ett stift, der deras alltför stora nit varit deras höge chefer, biskop och konsistoriales, en förargelse. Vi återgifva ur Hernösandspostens uppsats följande: Må vi, till belysning af tvångsmissiveringens betydelse, jemföra en adjunkts ställning efter vår kyrkas missiveringslag med ett tjen