Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1856, sida 2

representera de grundsatser, som nyss nämndes, alldenstund det ligger i H. M:ts skön, att kunna till sig kalla sådana personer och göra sig bekant med deras karakterer och duglighet, något som vi tidningsredaktörer icke kunna. Om någon svårighet finnes för H. Matt finna passande personer i detta hänseende, så måste det bero antingen derpå, att landet icke längre äger några framstående förmågor, eller att samma förmågor icke vilja emottaga de nådiga anbuden. Båda dessa bedröfliga omständigheter torde lättast förklaras på samma sätt, som vi efter en annan tidning förklarat adjunkts-bristen i landet, nemligen genom adjunkternas ställning.)) Personer med någon sjelfständighet vilja ej emottaga platser, hvarest de äro underkastade godtycke och nyck, och der de få bära ansvaret för saker, till hvilka de ofta ejvarit vållande. Något sådant åger icke rum i sannt konstitutionella stater, och derföre märker man icke heller i sådana stater den brist på statsrådsämnen, som nu i vårt land så bittert öfverklagas. Vi behöfva blott gå till vårt grannrike Norge, för att finna ett bevis härpå. Vi beklaga alltså för vår ringa del, att vi ej kunna hörsamma Sv. Tid:ns uppmaning, att gifva H. Maj:t de råd, hvaraf Sv. Tid:n anser honom vara i så stort behof. Likvisst, eftersom nöden är stor, våga vi, äfven med fara att begå ett misstag, hemställa om det icke inom t. ex. kammarkollegium skulle finnas någon man med skicklighet att emottaga civilportföljen. — Det förefaller oss, att bland nämnde kollegiiråder finnes en och annan person, med kunskaper nog, att de ej skulle komma att utgifva författningar, som aldrig kunna efterföljas, på grund af deras falska principer och ännu sämre uppställning (såsom t. ex. sednaste författningen om jordafsöndring och hemmansklyfning) och med karakter nog, att icke låta reducera sig till simpla skrifvare eller handsekreterare. — Sv. Tid:n torde nödgas medgifva, att vi, med denna antydning, åtminstone icke afse någon af värt partis män, hvilket vår ärade kollega eljest är så artig, att alltid tillvita oss. Vore det åter fråga om t. ex. finansportföljen, så skulle vi ej vara förlägne, att nämna en partiman, dock ej derför att han tillhör vårt s. k. parti, utan derföre, att vi anse honom äga en öfvervägande förmåga för samma ämbete, hvilket han dock visserligen ej skulle emottaga, utan att dermed följde ett helt och hållet nytt system. Men derom lära, efter hvad vi försport, vederbörande ej vilja höra talas. Det blir då väl ingen annan utväg, än att när äfven den platsen snart blir ledig, skicka bud på de öfriga landshöfdingarne, som varit militärer, för att söka förmå någon af dem att åtaga sig finanserna.