Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1856, sida 2

Den 26 Maj. Svenska Tidn. klaga. öfver svårigheten att finna en efterträdare till statsrådet Fåhreus, om hvilken tidningen således antager för afgjordt, att han skall lemna sin plats. Sedan landshöfdingarne grefve H. Hamilton och Troil blifvit anmodade att öfvertaga civilportföljen, men undanbedt sig, så lärer äfven statsrådet Gripenstedt hafva gjort sammaledes. Sv. Tidn. anser troligt att äfven statsrådet Wallensteen erhållit samma anbud, naturligtvis med samma följd. Uti denna förlägenhet, klagar Sv. Tidn., blir regeringen alldeles öfvergifven af sina vanliga rådgifvare. Att hennes ledamöter, samt och synnerligen, äro oduglige, äro skrifvare, saknande all förmåga — derom har landet blifvit tillräckligt undervisadt. Men intet ljud förnimmes, att föreslå någon att fylla en plats, som en af de oduglige nu önskar lemna. Det har således kommit så långt, att Sv. Tidn. fordrar det den liberala pressen — ty det är naturligtvis denna som åsyftas med de vanliga rådgifvarne — skall hjelpa II. Maj:t ur Dess förlägenhet, att finna personer, som vilja åtaga sig en rådgifvarebefattning. Under andra förhållanden skulle ett sådant försök af samma press säkert bedömts såsom ytterst närgånget, men nu, sedan några personer, hvilkas val Sv. Tidn. sannolikt skall medgifva icke varit bestämdt af några liberala impulser, underdånigst undanbedt sig det höga förtroendet — nu förebrår man den liberala pressen, att den icke har några kandidater att uppgifva. Det är således icke nog, att denna press idkeligen framhållit nödvändigheten af ett annat regeringssystem än det nu följda, och såsom garanti derför en ministere af framåtgående, frisinnade grundsatser — grundsatser, hvilka Sv. Tidn. påstår sig i många stycken hylla — det är icke nog, säga vi, att den liberala pressen ihärdigt och konseqvent ifrat för att denna nödvändighet måtte så fort som möjligt blifva verklighet; Sv. Tidn. fordrar att vi skola så nära vidröra det kungliga prerogativet, att vi äfven skola föreslå och namngifva sjelfva de personer, som böra representera samma system, något, som icke sker ens i länder, hvilka äga ett rent parlamentariskt styrelsesätt. Vi skulle dock föreställa oss, att detär konungen sjelf, som bör äga den närmaste kännedomen om de personer, hvilka värdigast