Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1856, sida 2

nerhet öfver den, att lågga en riksdaler på knäet, betäcka den med ett kort och sedan låta den omärkligt försvinna. Mulatten kunde icke tro att detta tillgick på naturligt sätt, utan inbillade sig att Barnum vore i förbund med den onde, hvarföre han ock ej vågade mottaga penningar af Barnum, utan förklarade, att han derförutan gerna skulle betjena honom. En morgon, då Barnum hade blifvit intvålad, sade mulatt-barberaren: Ursäkta, hr Barnum, jag har hört mycket talas om herrn och såg i går afton mer än jag ville. Ar det sannt att herrn har sålt sig åt den onde och kan göra hvad herrn vill? — Jaha, svarade Barnum; det ha vi gjort kontrakt om. — För hur lång tid gäller detta? — Bara nio är. Tre ha redan gått, och innan de andra sex äro slut skall jag nog hitta på något sätt att lura gamle fan — det har jag sagt honom midti ansigtet. Vid denna berättelse grinade mulatten mer än vanligt; hvarpå han frågade: Är det efter det kontraktet som herrn har fått så mycket pengar? — Ja visst. Det gör detsamma hur en menniska gömmer sina penningar, i sin kassakista eller sin låda eller i fickan — jag behöfver bara säga ordet, så komma penningarne till mig. Rakningen fortsattes och slutades under tystnad, t mulatten hade fått tillräckligt att fundera på. När han slutat gick han genast med sin penningpung till fraktskrifvaren och bad att få gömma den i fartygets kassakista. Detta såg Barnum och kom genast öfverens med fraktskrifvaren om ett puts. En liten stund derefter kom mulatten för att pröfva Barnums förmåga. — Ursäkta mig, — kan herrn säga hvar mina penningar äro, och kan herrn komma åt dem? — Jag behöfver inte dina pengar; de äro i godt förvar, sade Barnum. — Jaha, jag vet nog att de äro i godt förvar, ha ha ha; de ligga i fraktskrifvarens kassakista, så att de äro i godt förvar för herrn! — De ligga icke i kassakistan, sade Barnum, och detta med en så tvärsäker ton, att mulatten genast sprang till fraktskrifvarens hytt och hörde sig före. Åh, det har ingen fara, försäkrade denne. — Lät mig se! sade mulatten. Kassakistan öppnades, och penningarne funnos icke der. Förskräckt vände mulatten åter till Barnum och bad honom om hjelp. Ja, sade denne, drag ut öfversta lådan i din byrå, så finner du pengarne. Och der fann han dem verkligen, ty fraktskrifvaren hade lagt dit dem. Samma dag spelade Barnum mulatten ett annat spratt, med en annans tillhjelp. Gif mig en sexstyfver, så skall jag skicka den till hin håle och laga att den genast kommer tillbaka, sade Barnum. Man gaf honom en sexstyfver, han kastade den upp i luften och lät den försvinna, (nemligen i sitt eget hår). — Hvar vill du ha den tillbaka? — Under det der rakfatet, svarade barberaren. Han fick lyfta upp det, slanten låg derunder, och han tog den, men släppte den åter hastigt, ty den var glödhet. Den onde anden har haft den i sina händer, så att den ännu är het, sade han. — Det var naturligtvis en annan slant, som medhjelparen hade på förhand upphettat och behändigt smugit under fatet. — Nu har jag lust att förvandla dig till en katt, och sedan åter till en menniska, sade Barnum. — Det kan herrn inte, menade mulatten; dock icke utan tvekan. — Det skall du få se. Men en fara har det med sig: Om det händer mig att jag glömmer hans onda majestäts ord eller någonting dylikt, så förblir du i all din dar en svart katt. — Är du färdig? Barberaren sprang förskräckt sin väg och var så allvarsamt orolig, att kaptenen blef rädd för att han skulle hoppa i sjön. När det var så långt kommet underrättade Barnum honom om huru allt hade tillgått, och då svarade negern, enligt den store puffmästarens uppgift: Nå vid Gud, när jag kommer hem till New-Orleans skall jag nog tala om att Barnum går utanpå alla andra hvita. Likasom alla de ofärgade medborgarne i Förenta Staterna, ännu sedan de läst Barnums sjelfbekännelser, prisa honom såsom sin miistare! — —— — A4 I 2 1 DNN