Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1856, sida 1

vara ett storartadt industri-försök, anlagdt på att locka en hop penningar i de anonyme ledarnes händer, en tanke, som vinner ett visst stöd i några planer, som sannolikt i samma syfte förehades för några år tillbaka. Emellertid är det alltför möjligt, att vi härutinnan kunna misstaga oss, och att saken verkligen är allvarsammare än vi uppfattat densamma, särdeles om man dermed kan sammanställa följande kuriösa bref från Stockholm till den ryska (eller rättare: diplomat-) tidningen le Nord, hvilket bref dock kan hafva två syften, antingen att oroa opinionen i Sverge och göra den misstänksam mot vårt konungahus och sålunda öka splittringen mellan regeringen och folket, eller ock att förbereda samma opinion och vänja den vid föreställningar, som till en början måste synas oerhörda. Det ifrägavarande brefvet lyder sålunda: Hvad iag skref i mitt sista bref, af den 20 April om konung Oscars beundran för det nya franska kejsarrikets inrättningar, är numera allmänt bekant bland de personer, som besöka hofvet; H. M. gör för öfrigt icke sjelf någon hemlighet af sin önskan att se vårt land lyckliggjordt med sådana politiska inrättningar. Hvarje menniska vet likaledes, att kronprinsen delar sin höge faders tankar och förslag; naturligtvis skall han då draga nytta af sin vistelse i Paris ) och i alla dess enskildheter studera det franska styrelsesättets hjulverk. Vid sin återkomst skall II. K. H. finna ett godt tillfälle att såsom vice-konung i Norge der göra ett försök med de reformer, som han grubblar på. Man måste dock härvid betänka, att detta lands i hög grad demokratiska författning och plägseder äro bra mycket oförenliga med de politiska trosläror, som man skulle vilja gifva helgd i vårt land. I medvetandet om den makt, som tidningspressen utöfvar på den allmänna meningen, har regeringen sett sig nödsakad att försona sig med några tidningar, som icke varit henne synnerligen bevågna. Det bästa beviset för, att de politiska förändringar, som jag ännu i dag omtalar, icke äro några vanliga korrespondent-misstankar eller öfverdarifter, är, att de redan blifvit föremål för stridigheter mellan tidningarna. Våra tidningar hafva delat sig i två läger: somliga visa sig gynnsamt stämda för dessa förändringar i landets författning och inrättningar, då andra deremot önska hafva dessa qvar oförändrade. Imellertid har hvarken den officiella eller halfofsiciella pressen ännu tagit del uti denna nya tidnings-polemik. Som ni ser, är frägan af sä allvarsam beskaffenhet, att regeringen icke må lättsinnigt äfventyra resormer, som ej åsyftade någonting mindre än att kullstörta hela vår politiska byggnad, grundlagd af de fyra ständens samverkan år 1809 och högtidligt antagen och besvuren af våra konungar, vid deras uppstigande på thronen. Det ser ut, som skulle regeringen isynnerhet vilja frigöra sig från den kontroll, som utöfvas på alla grenar af den högre förvaltningen af en komite, bestående af representanter för de fyra stånden, utnämnda af riksdagen; denna komite har sitt säte ständigt i hufvudstaden. Denna komites kontrollerande verksamhet är mest besvärlig för sin stränga och oafbrutna vaksamhet öfver budgeten och stats-anslagen, som hvart tredje år beviljas regeringen för dess behof. Och så snart riksdagen sammanträder, skall regeringen afgifva en detaljerad berättelse om finansernas tillstånd, äfvensom om hvarje förvaltningsåtgärd, som regeringen ansett sig böra vidtaga under tiden mellan tvenne riksdagar. Det säges äfven, att baron Manderström, vår nye fullmäktige i Paris, underhåller en särskild och högst trägen brefvexling med H. M., och att utrikesministern icke har den ringaste kännedom om dessa hemlighetssulla meddelanden. Baron Manderström ansen sortsarande vara utsedd till den nuvarande utrikesministerns efterträdare; i sådant fall är han nu fullkomligt på sin plats för att göra sin politiska uppfostran i samma riktning som de reformer, hvilka man ovilkorligen vill införa i Sverge.?