Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1856, sida 1

faran syntes öfverstånden, då Tataren plötsligt ropade: — Vattnet tränger in! Vattnet tränger in! Och verkligen sågs vattnet inrusa genom läckan med oemotståndlig häftighet. Vi befunno oss just på det farligaste stället; flotten rörde sig allt längsammare, och vi kunde lätt beräkna det ögonblick, då vi utan räddning måste gå till botten. Tataren aftog sin mössa och började bedja. Min tjenare hade helt och hållet förlorat modet, grät och upprepade oupphörligt: — lef väl, mor! Jag får aldrig se dig mera. Gendarmen deremot svor och grälade och hotade att genomprygla hvarenda en, såsnart han väl kommit i land. I början var äfven jag onekligen nedslagen; regnet och snön, som piskade oss i ansigtet, hade gjort mig yr i hufvudet, men så uppstod plötsligt den tanke, att det var otänkbart, att jag skulle dö i denna vrå af verlden, innan jag ännu hade uträttat det minsta under min lefnad; ungdomens öfvermodiga Quid timeas? Casarem vehis! fick åter öfverhand, och jag afvaktade lugnt hvad komma skulle, fullkomligt öfvertygad, att jag ej skulle tillsluta mina ögon mellan Uslon och Kasan. Detta stolta sjelfförtroende blir svårt medtaget under vårt sednare lif och försvinner mer och mer. Derför är också ungdomen hjeltemodig och den framskridna åldern försid tig. Förfrusne och våta inpå bara kroppen kommo vi slutligen i land i grannskapet af det Kasanska Kremls murar. Jag skyndade in i det första värdshus, jag kunde paträffa, drack ett glas bränvin, ät ett härdkokt ägg och begaf mig derefter till postgärden. I småstäderna och byarne skall alltid ett rum finnas i posthuset för resandes behof, hvaremot man i större städer måste taga in på gästgifvargården.