Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1856, sida 1

det mer för soldatens skull . . . ni känner icke våra soldater . . . man kan ej hafva minsta öfverseende med dem ... men ni kan vara öfvertygad derom, att jag vet att göra skilnad på folk ... Tillåt mig fråga, hvilken olycklig händelse . . . — I vår dom står, att vi ej få omtala det, svarade jag. — Om så är ... vågar jag .. heltvisst icke . och polismästarens ansigte var en lefvande bild af den gäckade nyfikenhetens qval. Han teg en stund och fortfor derefter. — Jag hade en gång en aflägsen slägting ... han satt också ett par år i Peter-Pauls fästning .. Ni förstår nog ... på grund af vissa förbindelser. Men tillåt mig . . . ni synes ännu vara litet ond på mig. Jag är en sträf soldat ... kom i mitt 17 år i krigstjensten ... häftigt lynne, men ett ögonblick, och allt är glömdt. Er gendarm må för mig gerna draga fan i våld, om han har lust; jag skall ej göra honom några ledsamheter. Gendarmen kom nu tillbaka med det besked, att hästar omöjligen kunde fås inom en timme, och polismästaren begagnade tillfället, för att säga det han (polismästaren) på min förbön förlåtit honom. Derefter vände han sig till mig och sade: — Ni vill väl icke neka mig en bön? Såsom bevis, att ni icke längre är ond på mig, ber jag er följa mig hem och intaga en frukost. Jag bor här nästintill. — Men ni får hålla till godo, hvad huset förmår. (Fo ts.)