Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1856, sida 1

ligt att gräla med en gendarm eller skaffa en person, som jag aldrig förr i min lefnad sett, obehagligheter? Hela ansvaret hvilar på polismästaren: han skall ordna och utreda allt: han är stadens A och O, begynnelse och ända. Hvad än som sker, heter det: det är din skull. Blir kronans kassa bestulen, heter det: det är din skull; brinner en kyrka upp — det är din skull; visa sig nägra druckna slynglar på gatan — det är din skull; dricker folk för litet vin — det också din skull — (den sista frasen var nog lyeklig att vinna hans eget bifall, ty han fortfor i vida muntrare ton än förut:) det var ändå väl, att ni träffade på mig, ty hade ni mött vicedirektören och han sett er spatsera såder förbi, skulle han frågat: — hvad vill dethär säga? En politisk förbrytare! Polismästaren skall få plikta Jag vände mig nu om och bad honom göra alldeles såsom han sjelf behagade. — Jag märker, tillade jag, — att ni fordrar, det jag skulle helsat på er, men jag plägar aldrig taga af hatten för personer, som jag icke känner. Polismästaren blef förlägen. Så är det alltid hos oss. Den, som ger första slaget eller först börjar skrika, han är viss om segern. Talar man med en förman och låter denne få tid att utösa sin galla, är man förlorad, ty då en sådan hör sig sjelf väsnas, blir han som ett vildt djur. Om man deremot vid det första ord, som dertill kan gifva anledning, sjelf börjar anfallet, förlorar han modet och urager in hornen. Han är då öfvertygad, att han har att göra med en kar!, och en sådan bör man icke reta eller bringa till det yttersta. Polismästaren bortsände nu gendarmen, för att höra, huru det gick med hästarne, och vände sig derefter till mig med nya ursäkter: — Jag gjorde