Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1856, sida 1

att höra vär dom. Det var för oss alla en verklig fest. För första gången efter vär arrestering återsägo vi nu hvarandra. Jublande föllo vi i hvarandras armar midt i en krets af linieoch gendarmofficerare, och det tycktes ej vilja bli slut på berättelser och anekdoter om den behandling, vi lidit. Solokowski var också närvarande, mycket blek och mager, men lika humoristisk som vanligt. Försattaren till Skapelsen? och )Chewer var af naturen begåfvad med en rik skaldeådra, men han var icke sjelfständig nog i sin vilja, för att kunna undvara civilisationen, och icke bildad nog, för att kunna utveckla sig fritt och sjelfständigt. Det var en stolt ande, som med skaldens öga betraktade verlden, men minst af allt var politiker. Han var älskvärd, interessant, god kamrat, bonvivant, som älskade den fulle bägaren och tyckte om att slå sig lös, lika mycket, om icke mera än vi andra. Han var nu i sitt trettionde år. Den tiden voro hans skrifter moderna och betaltes dyrt, men det oaktadt hade han aldrig en skilling i fickan. Inom fyra och tjugo timmar plägade han förstöra hvad han på ett halft år förtienat. Han gick från sitt vilda och muntra lif till fängelset, men vexte i själsstorhet inom häktets tjocka murar. Auditören var pedant och pietist, gråsprängd och tärd af afundsjuka och missunsamhet; af vördnad för tronen vågade han ej förstå den sista versen i Solokowskis ofvannämnda produkt och frågade derför: — På hvem syfta de afskyvärda sista orden i er dikt? — Var ni lugn, svarade Solokowski; — ni kan nog förstå, att de syfta på vår Herre och ej på kejsaren. Jag ber att serskilt tå fästa er uppmärksamhet på denna för mig serdeles förmildrande omständighet.