Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1856, sida 1

— ———— — —— omringade officern med sitt kompani plötsligt det hus der Polacken påstods vara. Åtföljd af två gendarmer gick officern sjelf in i huset. IIuset var tomt: de genomsökte alla rum, genomletade hvarje krok — ingen kunde upptäckas, och likväl såg man tydligen, att rummen nyss blifvit lemnade. Officern lät sina gendarmer stanna i våningen och gick sjolf upp på loftet, undersökte det uppmärksamt och fann också en liten dörr, som förde in till en skräpkammare. Dörren var läst invändigt. Ilan sparkade upp den. . och stod framför ett högvext fruntimmer af ädelt utseende; hon pekade på en man, som bar ett tolfarigt haltt medvetslöst barn på sina armar. Oftficern studsade tillbaka. Damen märkte det och hviskade: — kan ni vara nog omensklig att störta oss i förderf? Gfsicern ursäktade sig med de vanliga fraserna om sim pligt, disciplinen o. s. v. och utbrast slutligen, när hans ord å43 tycktes göra ringaste intryck på den ädla qvinnan framför honom: Men hvad vill ni då, att jag skall göra? .. Damen betraktade honom med samma stolta och lugna blick som förut, pekade på dörren och svarade : — gå ned och säg, att här ingen finnes. — Vid min salighet. jag vet, huru det tillgick, tilllade löjtnanten, — men så mycket är säkert. att jag skyndade mig ned och lät kompaniet afmarchera. Två timmar derefter letade vi efter godsegaren på ett helt annat ställe; under tiden passade han på och flydde öfver gränsen. Men, för tusan, så var det också ett fruntimmer, jag träftade på! Ingenting är på en gang så orättvist och enfaldigt som att döma hela kategorier ar handlingar och hela klasser i samfundet en 9ros efter deras yttre och namn. Jean Paul Richter har i detta hänscende trätfat det rätta, då han säger: Åär ett barn har ljugit, bör du säga till det: du har ljugit! men icke: