Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1856, sida 1

— — —t————7— var ledsen vid att läsa, pratade jag med soldaterne. som passade upp mig, isynnerhet med den gamle veteranen, som räddat mig från att qväfvas af den instängda luften. Dessa veteraner eller invalider, som tjenstgjorde såsom fångvaktare, stodo under uppsigt af en kommendör-sergeant, det vill säga en spion och kältring. Hela tjensten förrättades af fem eller sex gendarmer. Min gubbe var en godmodig, enfaldig varelse, tacksam för det minsta goda, ty han hade erligen erfarit föga sådant i sin lefnad. Han hade varit med i fälttåget 1812, hans bröst var betäckt med medaljer, hans tjenstetid utlupen, men likväl fortfor han att tjena, emedan han ej visste hvad han skulle företaga på gamla dagar. — Jag har två gånger skrifvit hem .. jag är från trakten af Mohilew.. men aldrig fått svar. Jag tror, att ingen af hela min slägt nu lefver, och det är likväl hårdt att på gamla dagar återvända som en tiggare till sin födelseort. Hvilken barlarisk och obarmhertig organisation! Hvilken oerhördt ling tjenstetid! Menniskans individualitet blir i Ryssland på det grymmaste uppoffrad utan något slags ersättning. Den gamle Philimonotts berättelser voro alltid så sorgliga, att jag sjelf kände mig nedtryckt till sinnet, då jag hörde dem. Jag skall berätta en af dem, som slagit rot i mitt minne. År 1815 var han med på get mot Turkarne. IIans kompanichef var en förträtflig och godlynt officer, som sörjde för sina soldater såsom för sina egna barn, och alltid gick i spetsen, när det gällde. Men plötsligt?, sade Philimonoft, märkte vi, att en sorglig förändring hade försiggatt med kaptenen; han blef dyster och tankfull. Saken var också den, att han hade blifvit förhexad af en moldauisk qvinna. Och nu, ser ni .. förstå mig rätt ., nu hade han