Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1856, sida 2

m— mm — vo —-År ————— — — — porträtt hängde på väggen, sannolikt för att med sin närvaro lifva polisens ifver; han hängde der med sin karakteristiska stumpnäsa, rynkorna i pannan och käppen i sin despotnäfve. Både såsom arrestant och scänare såsom gäst blef jag hvarje gång stående framför denna bild. Det lilla bredvidliggande kabinettet, som qgvinlig grace förstått göra till ett ideal af trefnad och komfort, syntes af misstag hafva förirrat sig in i poliskammaren, såsom en ros i ett fängelsehål. De samtal, som fördes här, hafva säkerligen förvånat poliskammnrens murar, som för öfrigt aldrig bört annat än anklagelser, förhör och polisrapporter; men de togo skadan igen, genom att med det andra örat lyssna till gendarmofficerarnes hviskningar, fångarnes suckar och skramlet af kosackernas sporrar och sablar. Efter ett par veckors förlopp återkom den koppärrige och förde mig till Tsinski. Inkommen på den yttre gården, fann jag der, sittande eller liggande, en mängd menskliga gestalter, smidda i bojor och bevakade af soldater; i det första rummet, hvari jag inträdde, stodo andra fångar utan bojor, men under sträng bevakning. Det var mordbrännarne. Tsinski befann sig på brandstället. hvarför vi måste afvakta hans återkomst. Jag hade kommit kl. 10 på aftonen, och ännu kl. 1 satt jag helt lugn och studerade mördbrännarefysionomier. Den ene inkallades efter den andre, polisbetjenterna lupo fram och tillbaka, kedjorna skramlade, och soldaterna exercerade i brist på andra medel atl fördritva den träkiga tiden. Slutligen visade sig Tsinski, betäckt med sot och aska, och skyndade in i sitt rum. Efter en half timmas förlopp kom en gendarm med befallning till min koppärriga officer aft inställa sig för öfverpolismästaren, och jag glömmer aldrig hans krampak