Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1856, sida 2

— — —— —— hörde, ty då underofficern begrep, att jag ej blifvit arresterad för fylleri eller oljud, förlorade han allt intresse för mig, eller ock hade han ingen lust att underhålla sig med en farlig arrestant. Kort derefter ankommo flera polisembetsmän, som gnedo sina sömndruckna ögon, och slutligen infann sig en stor hop menniskor med böneskrifter och klagomål. värdinnan i ett tvetydigt hus anförde klagomål mot en öltappare, som skulle hafva offentligt förolämpat henne i sin bod och begagnat sådana uttryck, som hennes qvinliga blygsamhet förbjöd hen ne nämna i sin öfverhets närvaro. Öltapparen svor att han aldrig i evighet användt dylika uttryck; qvinnan bedyrade, att han icke gjort det en utan flera gånger, och dessutom hade han lyftat handen mot henne, så att han helt säkert skulle krossat hennes hufvud, om hon icke hastigt tagit till fslykten. Oltapparen svarade, att hon för det första icke ville betala sin skuld, för det andra hade nedskällt honom i hans eget hus, och, hvad som var värst af allt, hotat att lega folk, för att slå ihjel honom. Den långa magra smutsiga qvinspersonen skrek med genomträngande pöbelaktig stämma, medan ölhandlaren mer opererade med mimik är med ord. Den högvisa polisen behagade då yttra följande förmaning, som ögonblickligen bragte qvinnans eld till tystnad: — För mycket sofvel gör hundarne bångstyriga. Sådana bestar som J borde försöka att hålla er tysta och i skymundan, då vi äro nog gode att se genom fingret med er. Det är just mödan värdt att komma och besvära öfverheteten, för det att två sådana djur som J skälla på hvarandra. Ni är mig just en skön dame . . . likasom om det vore något nytt för er att bli öfveröst med ovett. Ni