Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1856, sida 1

— — — ——————— —— — — Min far lemnade rummet, men återkom efter ett par minuter med en liten amulett, som han hängde kring min hals med de ord, att hans döende fader gifvit honom densamma på samma gång som sin sista välsignelse. Denna fromma gåäfva uppenbarade alla gubbens själsqval. Jag knäböjde, då han hängde bilden kring min hals; han omfamnade mig och gaf mig sin välsignelse. Amulctten föreställde Johannes döparens hufvud på ett fat. Var det ett exempel, en förmaning eller varning, jag vet det ick men jag har ännu icke glömt det djupa intryck, på mig gjorde. Min mor hade nästan förlorat medvetandet. husets tjenare följde oss nedför trappan, omringa mig och kysste min hand, den ene efter den andres YeF det förekom mig, som om jag lefvande bevistat min egen begrafning. Polismäistaren rynkade pannan och befallde oss skynda. Då vi stodo på gatan, ordnade han sin här, som bestod af fyra kosacker, två assistenter och två betjenter. — Får jag nu gå hem? frågade en skäggig person, som satt hopkrupen framför dörren. — Gå med Gud, svarade polismästaren. — Hvem var det? frågade jag, då jag steg i droskan. — Det är Dobroso vestuoi )Ni vet väl, att polisen ej får inträda i något hus, utan att vara åtföljd af en sådan person. — Och derför lät ni honom stanna utanför? — En ren formalitet — det hade varit bättre at) låta honom lugnt sofva i sin säng, svarade polismannen. ) Af kommunens olika korporationer valde tillsyningsmän, som skola bevista polisens expeditioner, ursprungligen för att kontrollera dess uppförande. AU—