(Insändt.) Då Åagt-Sällskapet i Göteborg i dag enligt annons, börjar sina skjutöfningar, torde nedanstående verser, hvilka afsjöngos vid nämnda sällskaps första allmänna högtidsdag den 2 Juni 1848, samt andas friskhet och lif, lämpligen kunna reproduceras: I vår Nord, der snöbetäckta höjder vexla skönt, med skog och lund och sjö. mannen föds till jägerlifvets fröjder, älskar dem, som yngling fager mö; mindre ej den kulna vinterdagen, än när Juli-solen lågar varm, njuter jägaru, frisk och ljuft betagen, utaf jagtens yra, glada larm. Bergens djupa klyftor, täta skogar dölja rofdjurs grymma vilda hop, men från hemmet, ifrån fyllda logar hastar Nordbon, glad vid skallets rop. Fienden med ludna pelsen ryter; fåfängt dock! ty jagten framåt går, kulan träffar målet, blodet flyter, skogstyrannen fått sitt banesär. Daggig morgon jägarskaran kallar, stöfvarn släpps att söka harens spår, snart als tod i gröna skogen skallar, flaskan då kring glada laget går; And och Vipa, Åkerhöns och Knarren, Orre, Morkulla och Beckasin, hur ni trycka och er dölja, darren! hund och bössa göra er ruin. Skaparn så åt meneskan, djurens herre, jagten skänkt till gagn och till behag; mången dock ej tyda vet, dess värre, rätt den store Skaparns visa lag; men, då fredlig fogel makan söker, njuter kärleksfröjd i stilla bo, och till jägarns nytta slägtet öker, lemnar han dem gerna uti ro. Bröder! festens glada stund är inne, vårt förbund vi helge nu en skål! måtte jagtens fröjder i vårt sinne ej fördunkla jagtens ädla mål. Må, då faran kallar, djerft vi följa, niuta, tacksamt, hvarje glädjens stund, och, då sist vi plöja Lethens bölja, helsning få ifrån Dianas lund. :2 HAR