sven var ungefär 1 och en half aln lång och 1 aln bred och uti densamma lågo uti något mull flera ben. — Grosshandlaren i Stockholm S. Heurlin har den sista April, medelst gevärsskott, afhändt sig lifvet, i sitt hem vid Nygatan. Enligt hvad polisundersykning gifvit vid handen, lärer det vara anledning antaga, att den förtviflade gerningen utförts under ett plötsligt påkommet anfall af sinnesyrsel. En af hufvudstadens mera betydande fabrikanter, sidenfabrikören P. A. Casparson, har aflidit. Aftonbladet med gårdagens snällpost innehåller följande beskrifning på 1 Maj. En sådan 1:sta Maj som i går torde näppeligen i mannaminne ha inträffat. Ofta har visserligen värfestdagen utmärkts genom köld och ruskigt väder, men sällan torde den i Stockholm ha haft en så helt och hållet vinterlig karakter som denna gång. Redan Walborgsmessoaftonen utmärkte sig genom en så stark snöyra, att de vanliga Walborgsmessoeldarne förmodligen på de flesta ställen, dit detta väder sträckte sig, blefvo otända (några observerades dock åt Mälaresidan), liksom äfven Upsalastudenterne troligen för första gången under en lång följd af år måste försumma att från Slottsbacken uppstämma sina vårsånger, ty onekligen skulle det i förrgår och i går ha klingat mycket besynnerligt att sjunga: Vären är kommen; på sina kransar Ängarna binda: himlen är blå! I går på morgonen hade marken en icke ebetydlig snöbeklädnad. På Djurgården hörde man till och med bjellror klinga och såg åtskilliga slädtrafvare färdas fram. Snöyran fortfor hela dagen, men icke destomindre voro Djurgårdsvärdshusen fyllda af gäster, och framemot aftonen, då snögloppet något saktade sig, såg man ett och annat ekipage passera öfver slätten, äfvensom den ena fyllda omnibusvagnen efter den andra begaf sig ditut. De, som innehade fönster vid storgatan på Ladugårdslandet, suto också i full position och paryr, men hade föga lön för sin möda. I natt föll ny snö och ännu qvarligga snödrifvorna på berg och backar, oaktadt det i dag regnat ymnigt. Denna väderlek, som varit något störande för Stockholmarnes nöjen, välsignas af landtmannen. Med anledning häraf yttrar A.B.: Man har länge insett olämpligheten af att på den 1 Maj, då i allmänhet ännu ingen grönska finnes och väderleken oftast är temligen omild och bister, fira en folkfest i det gröna. Man har talat om att förlägga denna fest till den 13 Maj, men denna dag, som för närvarande motsvarar den första Maj i de länder, der den gamla stilens tideräkning ännu bibehålles, har dock i och för sig sjelf ingen betydelse. Deremot synes den 18 Maj, Eriksmessan, särdeles väl lämpa sig till vårfest. På den dagen, heter det i folksägnen, går bonden ut på åkern, för ätt se efter första axet; på den dagen firades i fordna tider en fest för våren och årsvexten, då Erik den heliges banör bars omkring åkrar och ängar; och ännu under Gustaf I:s tid har samma dag firats med vårförlustelser, ty man finner antecknadt, att denne konung den 18 Maj 1526 utnämnde sjelfva erkebiskopen Johannes Magni till Majgrefve. Den dagen har sålunda åtminstone mycket gammal häfd för sig, på samma gång som man kan räkna på att våren till den dagen hinner så pass mycket utveckla sina behag, att en vårfest då kan bli naturlig och angenäm.