Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1856, sida 2

Jag har mycket att säga cr angående Sven fortfor Göran, — men vill spara det till ett mer passande tillfälle. Men nu gäller det att framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er, korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, eger ett vackert och godt hemman i Bergs socken och har efter moget öfvervägande beslutat örverge studierna och blifva hvad min salig far var: bonde. Men jag är okunnig om allt hvad till en gårds skötande hörer och eger icke heller någon slägting eller anhörig, af hvilken jag kan påräkna daglig hjelp och biträde i sådane affärer. Min bön är derför, att ni, korporal Brant, flyttar hem till mig såsom biträde och rådgifvare. Jag är faderoch moderlös och har icke heller syskon. Om derför mor Kerstin ville förestå mitt hus, Johanna sköta min ladugård och Ingrid hjelpa till i andra förrättningar, så vore det för mig välkommet. Hvad svarar ni på detta förslag, korporal Brant? Alla de närvarande hade med öfverraskning hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig det gamla goda ordspråket, att när nöden är störst, är hjelpen närmast, och tänkte på Guds vakande Försyn — ingen, säga vi, utom patron Nikolaus Brackander, som nu plötsligt såg sin hämd förfelad och sina onda anslag vända till deras bästa, hvilka han med allt det hat, hvaraf hans själ var mägtig, svurit alt förfölja. Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rördt hans gamla hjerta var af glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golfvet och kunde med mödaaf hålla sig från att trycka gubben i sina armar. j (Foris.)