hålla ihop händelsens tråd, är det, att han låter den ene personen lägga sig på lur och lyssna till hvad den andre säger — ett föga inventiöst medel, som återigen erinrar om Herman Bjursten och hans skådespel Tvillingarne. Stycket har åtskilliga effektscener, men effekterna äro till större delen utifrån anbragte, icke inifrån utvecklade; de äro artificiella och lemna derför åskådarnes känslor i den lugnaste stiltje. Och likväl röjer ett och annat drag i teckningen, att herr II. B. i framtiden kan blifva något mer än en vanlig medelmåtta. Vi rekommendera honom blott att sjelf följa den anvisning, som han låter hjelten i sitt stycke uttala, att nämligen studera naturen, ur den hemta sina ingifvelser och aldrig söka skapa något i konstnärligt hänseende, utan att vara lifvad af en befruktande id.