Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1856, sida 2

begynnare och således icke heller af herr H. B.; men deremot äro en någorlunda otvungen motivering, en sannolik intrig och icke alltför vulgära medel till dennas hoplänkande fordringar, hvilka man är berättigad att ställa på hvarje dramatisk produkt. I Skådespelets ämne och gång är följande: Händelsen tilldrager sig i första, andra och fjerde akten på Almedahl — icke linnefabriken utanför Göteborg, utan ett gods beläget i Södermanland och tillhörigt en grefve Ädelbjelm. Denne är en stolt aristokrat, men har en god tystlåten maka, som under hela pjesen troget vandrar vid hans sida, utan att egentligen säga eller göra någonting. Vidare har han en dotter med namnet Leonora, en förtjusande ungmö med ruter i karakteren och sydländsk eld i sina åror. Item har han en skyddling vid namn Georg Willmer, som af inre drift valt konstnärns törniga bana; han är, såsom affischen tillkännagifver, målare. I första aktens första scen ser man den unge Georg stå framför ett ännu ofullbordadt porträtt af LVeonora och beklaga, att han omöjligen kan få bilden lik originalet. Leonora kommer in; de unga tu ha länge älskat hvarandra och begagna det sällsynt gynnsamma tillfället, för att ostördt utbyta tankar och känslor sinsemellan, då just i den ömmaste momangen grefven och grefvinnan inträda och öfverraska de älskande. Grefven, som för öfrigt är besvärad af dåliga vätskor, blir ljungande vred, förebrår sin hustru för det att hon varit nog oförståndig att lemna de unga på tu man i) hand, kallar Georg färgsudlare, förklarar, att han (grefven) förlorat allt hopp om Georgs framtid såsom artist och framdrager såsom bevis för sitt påståendes giltighet en tidningsartikel, hvaruti en af Georg på expositionen utställd tafla obarmhertigt utdömes. Yttermera befalles Georg att inom en timma ha aflägsnat sig ur grefvens hus, hvarefter denne, åtföljd af sina damer, lemnar ynglingen ensam med sin förtviflan. Nu kommer Georgs vän och lärjunge Erik Ström i rättan tid, för att dela hans bedröfvelse och hugsvala honom. Georg är isynnerhet vredgad på tidningsartikeln; han frågar, huru en kritiker kan våga fråndöma en konstnär snille, utan att motivera, hvarför denne saknar snille (en fråga, som erinrar om det gamla ordspråket, att en narr kan fråga mer, än sju vise förmå besvara). Erik söker lugna sin vän och föreslår honom att i sitt sällskap lemna det otacksamma fäderneslandet och begifva sig till Paris, hvarefter Erik går och Leonora inträder. Den unga flickan uppmanar Georg att enlevera henne, ett äfventyr, för hvilket denne ej synes hågad; han går mot dörren, men Leonora skyndar efter och slår sin arm kring hans hals, då i detsamma — fatala omstän; dighet! — grefven för andra gången öfverraskar dem och ursinnig af vrede befaller betjenterna att kasta målaren på dörren. Georg förehåller honom i några skarpa ord hans uppförande och tager farväl. I andra akten försättes åskådaren till Almedahls park, som är illuminerad med anledning af Leonoras 19 födelsedag. Genom ett samtal mellan grefve Adelhjelm och en baron Stålbjelm upplyses man, att denne sednare älskar Leonora, och att han genom åtskilliga transaktioner, som här skulle blifva för långtrådiga att omtala, har grefvens goda namn och materislla bestånd i sina händer. För att rädda sitt rykte och sin förmögenhet måste grefven således uppoffra sin dotter åt baronen, men Leonora vägrar, ända tills grefven för henne uppenbarar sin olyckliga, af ungdomsförvillelser föranledda ställning och förklarar transaktionerna vara af den besynnerliga beskaffenhet, att han blott kan hjelpas genom flickans giftermål med Stålhjelm eller genom hennes död. Leonora väljer emellertid den sednare utvägen och ämnar just genom ett förgiftadt glas vin sätta en gräns för sitt unga lif, då Georg rusar in, slår glaset ur hennes hand och försvinner. — I tredje akten befinner sig Georg i Paris, har under namnet Guilbert förvärfvat europeiskt rykte såsom målare och samlat en ofantlig förmögenhet. Ett häftigt folkupplopp förefaller i Paris, och Georg har lyckan att (undan den i hans rum instormande pöbelns raseri rädda sin rival och och hela Ådelbjelmska familjen, Leonora inbegripen. Han bibehåller emellertid sitt inkognito förmedelst ett lösskägg, hvilket förf. lyckats förskaffa honom af det annars för barnsagorna monopoliserade slag, som lär göra dess bärare oigenkänlig, tillochmed för en älskarinnas skarpa blickar. — I fjerde akten ämnar den på Leonoras hand besvikne Stålhjelm låta Almedahl gå under klubban, men Georg kommer i rättan tid, för att omintetgöra detta, köper egendomen kontant, afrycker lösskägget, sluter Leonora i sina armar och erhåller grefvens bifall och välsignelse till föreningen med sin älskade. 12 ee dl da Lada mn