Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1856, sida 1

belönat er för era omsorger och er kärlek. Hvarje band mellan er och honom bör från denna stund vara slitet; framför allt kan ni väl aldrig mer tänka på att gifva Johanna åt en sådan förtappad varelse. Således är nu aflägsnadt det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i vägen för mitt och Johannas giftermål, och ehuru jag blifvit djupt kränkt af ert förra afslag, kommer jag nu att för andra gången anhälla om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening. Jag är öfvertygad, att under nuvarande omständigheter intet hinder från Johannas egen sida skall möta, men vill för öfrigt lemna henne lång betänketid. Min afsigt är nämligen att med ert tillstånd skicka Johanna till någon bättre familj, för att erhålla en bildad uppfostran och derigenom blifva värdig den samhällsställning, jag erbjuder henne. — Hvilken ädel man, den Brackander! sade Spöqvist beundrande. Men korporalen och isynnerhet mor Kerstin, som på sednare tider fått helt andra tankar i ämnet, tycktes alldeles icke benägna att nappa på kroken. Kerstin tog med stor häftighet Svens parti oeh förmenade, att gossen alldeles icke var en förtappad varelse, såsom patronen kallat honom, fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin husbonde. Sven måste blifvit mycket retad, ansåg Kerstin; annars skulle han aldrig burit sig åt på det sättet, men i alla fall bad hon patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom, ty det förtjente han.