Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1856, sida 1

upplät åt honom sitt enda rum, bäddade ät honom sin enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit hennes son. Socknens pastor, som hade den hos prester temligen sällsynta vanan att besöka medlemmarne af sin hjord i deras hyddor och med dem samtala om både deras andliga och verldsliga angelägenheter, helsade äfven stundom på gamla Karin och hjelpte henne med små penningbidrag att bära tyngden af hennes nya kall såsom husmor och sjuksköterska, äfvensom han använde sina insigter i läkekonsten, för att söka återgifva Sven helsan. Sven var i många dagar illa sjuk och yrade mycket, men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade verkningarne af ynglingens starka natur samt Karins och pastorns ömma omsorger. När han återvunnit sans och tillräckliga krafter, sporde honom pastorn om hans lefnadsförhällanden, och sedan han erfarit dessa, skref han ett bref till korporal Brant och underrättade denne om saken. Brefvet anlände till den lilla stugan vid insjön samma dag, på hvilken korporalen äterkom frän Wexiö, och oaktadt den sorgepost, det medförde om Svens värfning och hans iräkade svåra sjukdom, hade det likväl en lugnande verkan på stugans innevånare och framför allt på mor Kerstin, som alltsedan den morgon, Sven aflägsnat sig från hemmet, varit offer för en hejdlös förtviflan. Då ryktet om uppträdet, som förefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins öron, hade hennes ångest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven beröfvat sig lifvet, och denna farhåga förföljde henne som en blodig skräckbild under dagens göromål och i nattens drömmar. När korporal Brant hemkom, fann han således sin fordna fridfulla boning förvandlad till ett sorgehus. Han sjelf kände sig djupt böjd