Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1856, sida 1

ö på Taberg, utan krokvägar begifva sig till Wexiötrakten, göra ett par d agars påhelsning hvar och en i sitt hem och derefter, på höstterminens första dag, åter mötas i deras gemensamma djeknekammare i Wexiö. Nu ändrade de så tillvida sin plan, att de öfverenskommo om ett kort besök hos korporal Brant, för att höra efter, huru det egentligen stod till derstädes, ty den gamle krigarens bild stod lifligt för deras sinne, och de hade under sitt korta besök i hans fridfulla hem emottagit intryck, som ej så snart skulle utplånas. — Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, — är i mitt tycke en typ af den äkte Svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha honom — tapper, afgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära, gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig. Hvad som serskilt fäste min uppmärksamhet, var det fina och sannt aristokratiska, som just i det okonstlade, hjertliga och naturliga röjde sig både hos honom, hans döttrar och hos sjelfve Sven masmästare. Det aristokratiska skicket består ej i lyckad salongdressur, utan deruti, att karakterens inre ädelhet, och det fulla uppskattandet af eget och andras menniskovärde okonstladt och af sig sjelf framlyser i den yttre menniskan, hennes ord, åthäfvor och hållning. Sådant fann jag förhållandet vara hos denna familj, och sådant har jag äfven funnit det i andra hyddor, der icke bränvinssuperi, nöd eller en rå och förderfvad herreklass olater smittat folket. Det är blott hos den oförfalskade svenske bonden och den gamla adeln af äkta svenskt blod man finner naturlig ädelhet. Skandinaverna äro af naturen bestämda till nationernas adel, fast de vanslägtats och förlorat sin ursprungliga prägel . . det är min fars