Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1856, sida 1

———————— .l,., — i en lätt dimma, liknande en genomskinlig spetsslöja, som småningom håjde sig och försvann i den rena blå luften. Men endast den sinneslugne kan njuta naturens skönhet; den olyckliges öga fröjdas ej af himmelens blå, ängarnes grönska och skogarnes skiftande prakt. Det lugna och harmoniska i den öfriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget förstämda tillstånd; han känner sig såsom en från naturen utskjuten varelse, genom sitt sjelfmedvetande dömd att lefva i en helt annan osynlig verld af andliga konflikter, af tankar, känslor och lidelser. Sven såg nu den välbekanta röda stugan, ur hvars skorsten en hvitgrå rökpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han inträdde, gick han ned till bätviken och tvättade sitt ansigte i det kalla sjövattnet, för att dermed utplåna spåren efter sina tårar och gifva sig ett frimodigare utseende. Derefter steg han In. Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var ingen att se, ty Ingrid hade gått a ladugården, för att mjölka kon och släppa ut åren. Kerstin vände sig om och frågade, hvarför Sven kommit vid denna ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, hvarmed hon gjorde denna fråga, låg ej det gladlynta och hjertliga, som fostersonen annars alltid rönte hos henne. — Jag vill tala vid far, svarade Sven. Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på morgonen begifvit sig på väg till Wexiö af orsak som vi känna. Sven trodde först, att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti, men han blef snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin berättade — och Sven åhörde med ängestfullt hjerta — huruledes patronen i egen person kommit och be