Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1856, sida 1

Pe vandrande Hjeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Sven kunde, utan att hans muskler slappades, sköta släggan från morgon till qväll; men vid en själsskakning, sådan som denna, var han ej van; han kände sig matt och förstörd och försjönk småningom i en orolig, af elaka drömmar störd slummer, der han satt under den gamla granen, mellan hvars slokande grenar stjernorna nedblickade så vänligt och mildt, liksom skulle de velat trösta honom och hviska, att hvarje jordisk sorg, äfven den svåraste, blott är en öfvergående storm, efter hvilken förr eller sednare intet spår skall röjas på det lugnade hjertats yta. Sven vaknade vid foglarnes glada morgonqvitter. Han önskade att vara en at dessa vingade varelser, som under Guds blå himmel tillbringa sitt lif med kärlek, sång och den kära omsorgen om sin afföda. Men ingen spart faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju räknat våra hufvudhår — derpå kom nu Sven att tänka, och denna tanke gaf honom en viss styrka. Han beslöt begitva sig till korporalen, för att få råd, och derefter återvända till sitt arbete vid masugnen. Välbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vägen och såg snart insjöns vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar. Det var en vacker syn att skåda, huru sjöns spegel här och der glänste at morgonsolens gull, medan den på andra sträckor ännu läg inhöljd