Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1856, sida 2

4c0cc0 — tiljer: Svartahafsflottan gick slutligen i grund I förlorad med Sebastopols ofantliga arsenaler och skeppsdockor; det omätliga ryska riket hade icke en hamn öppen, derifrån det kunde utskicka det minsta handelsfartyg; öfverallt, från Östersjön och Svarta hafvet till Hvita hafvet och Kamschatka hade den ryske jätten en fiende isin väg; följden har varit, att en stor del af landets handelsflotta blifvit uppbringad eller förstörd, och att handelns ruin beredt oerhörda trångmål i det inre. Dertill komma de förnyade utskrifningarne, för att fylla luckorna efter de tusental, som föllo offer för krigets demoner. Huru återgifver kejsar Alexander detta förhållande? På följande sätt: Fienden har blifvit tillbakadrifven från Siberiens kuster såväl som från IIita hafvets och från Sveaborgs vallar (besynnerligt nog nämner Hons Kejs. Maj:t. ingenting om Bomarsund) det hjeltemodiga försvaret under 11 månader af Sebastopols södra sida skall förvaras i den aflägsnaste efterverlds minne 0. 8. V. Krigets orsak var, såsom tillräckligt bekant är, kejsar Nikolai välvilliga omtanke om den sjuka mannen och hans qvarlåtenskap. Dessa stora planer hafva nu ramlat och Ryssland utomdess blifvit tvunget att uppgifva sitt protektorat öfver Donaufurstendömena, att lemna Donaumynningarne samt t. o. m. att afsäga sig rättigheten att hålla en krigsflotta på Svarta Hafvet och krigsetablissementer omkring dess stränder. Huru framställer ezaren denna ledsamma affär? Ilelt enkelt på följande sätt: ypet stora verket är fulländadt, om äfven på andra icke förutsedda vägar, och vi kunna nu med lugnt samvete göra ett slut på dessa uppoffringar och ansträngningar, i det vi återskänka värt älskade fädernesland fredens ovärderliga välgerningar. För att påskynda fredstraktatens afslutande och för att äfven för framtiden aflägsna blotta tanken på några från vår sida hysta eröfringsplaner, hafva vi samtyckt till fastställandet af vissa åtgärder emot sammanstötandet af våra krigsskepp med de turkiska i Svarta hafvet (!) samt till en ny gränsreglering emellan Moldau och Bessarabien. Dessa eftergifter äro icke betydliga i jemförelse med bördorna af ett fortfarande krig och med de fördelar, hvilka lugnets återställande lofvar vårt af Gud oss anförtrodda rike? o. s. v. Kronan på framställningen är kejsar Alexanders förklaring, att Ryssland började icke kriget, ty äfven förrän det bröt ut förklarade min salige, höge fader, oförgätlig i åminnelse, högtidligt och till alla de främmande makterna, att enda föremålet för hans önskningar och bemödanden var det att skydda våra trosförvandters i Östern rättigheter och göra ett slut på de förföljelser, för hvilka de voro utsatta. Visserligen är kejsar Alexanders manifest ställdt till hans egna trogna undersätare, af hvilka flertalet väl få tro honom på hans ord, ehuru denog hafva känning af en bitter verklighet, som talar annorlunda; men H. Kejs. Maj:t borde dock hafva ihågkommit, att manifestet skulle komma att läsas äfven utom Ryssland, på alla språk, och att det der öfver allt skulle mötas af löje. Detta nya nederlag hade dock Rysslands kejsare kunnat bespara sig. Att få löjet emot sig, har af gammalt varit erkändt såsom något ganska förargeligt. Kejsar Alexander har skaffat sig äfven denna motståndare på halsen. Hans manifest har blifvit ett föremål för lika allmän Europeisk drift, som Rysslands politik förut varit föremål för allmänt hat. Den ena fienden är ej stort bättre än den andra. Att vår skämtare O. O., ironikern med vemodsdraget öfver pannan, icke kunnat lemna ett sådant tillfälle obegagnadt är naturligt. Efter att hafva talat om den gyllene framtid, freden nu måste komma att skänka Europa och om kejsar Alexanders förestående vänskapsfulla resa till Frankrike och England, anmärker vår förf:e: Ingenting kan vara mera i sin ordning. Hvarföre skulle han längre hysa den ringaste rancune vare sig mot den ena eller den andra af dessa höga puisgancer, sedan han ändtligen för sin del yfullkomligt uppnått krigets ändamål?? I sjelfva verket har man ju dock å begge sidor icke velat annat, än — ett och detsamma! Vestmagterna hafva velat Turkiets reorganisation, det är precist hvad Ryssland också velat! Vestmagterna hafva velat att Ryssland skulle taga sina tassar från Donau och Dardanellerna, Ryssland sjelf har endast önskat en passande anledning till att verkligen genomföra ett dylikt omslag i sin politik vid Svarta Hafvet, som den längesedan insett icke längre vara med tidens vissa förhållanden förenlig! Och det har fått den passande anledningen. Näväl, det hela har, Som så ofta händer i denna verlden, varit ett missförstånd; sakerna hafva ändtligen blifvit uppklarade, utredda. Kejisar Alexander gör sig alltså resfärdig för att pesöka brodern kejsaren i Paris. Hvilken högtid skall detta blifva för gudar och parisare! De båda kejsarne skola omfamna hvarandra. yjlvarför hafva vi begge slagits med hvarandra? — skall Alexander säga, — hvilken förblindelse! Men den är skingrad. yLefve freden! .. freden för evigt! La pace di Marcolfo!