Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1856, sida 2

U ; Myckegods. En sirsig skomakare, På deu tiden då högklackade stöflor voro på modet i England, fanns i London en skomakare, som förvärfvade sig betydlig förmögenhet genom att sälja de finaste pariserstöflor till ett pris, som af alla andra, hvilka befattade sig med denna slags handel, förklarades ruinerande. Han fortfor emellertid att sälja till betydligt underpris och fick kunder i massa. Dessa stöflor måtte vara stulna, sade hans förbittrade konkurrenter, men man var icke i stånd att uppleta det ringaste bevis att förhållandet var sådant; ej heller voro de smugglade, ty hvar och en kunde öfvertyga sig om att den i lagen föreskrifna tullen blifvit ordentligt erlagd för hvartenda par. Slutligen drog sig skomakaren ifrån affärerna, sedan han samlat en rätt vacker förmögenhet. Senare blef hans hemlighet tillfälligtvis upptäckt. Oaktadt han betalt tull för stöflorna, hade han dock icke betalt tull för allt som fanns uti dem. På utländska fickur var en mycket hög tull, och hvarje stöfvel, han fick ifrån Paris, hade i klacken en fördjupning, så stor, att den kunde rymma ett ur. Den stora vinsten på hamdeln med de insmugglade uren gjorde det möjligt för skomakaren att, sedan han fyllt hålen i klackarna, sälja stöflorna under inköpspris. Han hade också skäl att göra detta, ty ju mera han utvidgade sin stöfvelhandel, desto flera ur kunde han införa tullfritt. Lola Montez — säger Times — tycks hafva lagt an på att ställa till oreda hvarhelst hon kommer. De i Melbourne utkommande tidningarne berätta hurusom denna dansös nyligen stört tillochmed det allmänna lugnet i nämnde stad. Hon hade nemligen till en afton annonserat en representation, hvarmed hon skulle utföra en dans med den besynnerliga titeln Spindeln. Föreställningen ägde rum; men huru mycket man i Australien än är van vid åsynen af korta kjolar, dref dock den goda Lola det alltför lingt med publiken. Denna och kritiken delade sig ögonblickligen i tvenne läger; det ena var uppbragt ötver det oblyga blottandet af spindelbenen, under det att det andra försvarade den åsigten, att det icke gifves något vackrare, eller något sannare. än naturen. Tidningen Argus gjorde, såsom organ för de blyga, ett häftigt utfall emot dansösen. Det medgifves deruti, att spindeldansen möjligen icke är utan behag, men bör dock endast dansas privat och för en serskild publik. Denna artikel föranledde Lola till ett svar, som hon följande afton uppläste på scenen straxt före representationens början. Detta svar slutade sålunda: vMina damer och herrar! Då det är eder sak att afgöra om Melbournes publik skall låta beröfva sig sina nöjen, derföre att några dygdepredikanter tro