Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1856, sida 1

pv Vr — Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist: — det var mig en löjlig figur! — Men är du rätt säker på, att Johanna vill ha dig? frågade Brackander, i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalfva. — Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjertadt. — Men ser du, fortfor Brackander, — om det nu hände sig så, att en bättre friare än du, en rik, mycket rik och dertill förnäm man, ville göra Johanna den äran att taga henne till hustru, hvad skulle du säga om det? — JO, svarade Sven med återvunnen fasthet, — jag skulle säga, att om den rike mannen förut vet, att Johanna är min trolofvade, så bär han sig åt som en dålig karl. — Hi, hi, hi! grinade Spöqvist; — den oförskämde lurken har mål i munnen, det hörs väl. Brackander blef som ett rödstruket plank i ansigtet, och hans små ögon började plira på ett sätt, som förkunnade ett förestående utbrott. Emellertid ansåg han ännu icke tiden inne att gifva sin vrede lösa tyglar; han beherrskade sig och fortfor: — Men om du tycker om flickan, så skulle du väl icke vilja stå i vägen för hennes lycka, min vän? — Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara om hon får en rik man? — Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara sjelf ! (Forts.)