Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 2

— — ——— — — — ——o—pP 2?———p— — Patronen har varit här, far; jag vet, hvad ni har svarat honom. Jag kunde se och höra det på honom, då han han kom tillbaka. I Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansigte, men sade ingenting. ; I I I — Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals. — Jag visste väl det, sade korporalen med glädjesträlande ögon och kysste Johanna; — jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka annorledes ... Ja, jag gaf patronen redigt besked; jag svarade nej och kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud, han gjorde, som kräfde att höfligt bemöi tas .. och höfligt, men bestämdt svarade jag också ... Men hvad du ser blek ut, Johanna! — Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Gifve Gud, att Michelsmässan snart måtte komma, för det hlikasom bränner mig under fötterna derborta på herregården. Jag blygs för patronen och för tjenstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag möter patronen är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke sagt ett ord, hvarken ondt eller godt, men det andra tjenstefolket handterar han fasligt illa ... Och fördenskull får jag lida utaf dem. Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska och kalla mig patronessan; drängarne säga det vara min skuld, att herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra far och mor och Sven något ondt. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga. — Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar hvila ju i Vår Herres hand! Och hvad dig sjelf beträffar, så sköt du dina göro