Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1856, sida 1

för oss. Skola vid grafvens rand tvenne hjertan skiljas, som aldrig ... — Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig sjelf! Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick af öm förebråelse. — Betänk dessutom, sade han med tillkämpadt lugn, — betänk dessutom, hvad vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjerta vid flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore vär egen son Jag vill ej göra min gamle kamrat Stäls son olycklig, och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt önskningsmål? — Sven! inföll Kerstin; — ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för hans skull? Har vi icke gjort nog för Sven ändå? togo vi icke den faderoch moderlöse pojken till oss och vårdade honom som om han varit vårt eget barn? Har han icke oss atttacka för allt? Ha viicke gifvit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun, för att mätta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har af oss ingenting att fordra . . . Ja, då jag tänker på hvad du gjort, önskar jag Sven så långt vägen räcker ... För honom har du uppoffrat Johanna och oss alla ... Ack, min stackars, stackars Johanna! — Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, — nej, hon skall det icke, om jag känner flickan rätt; men gjorde hon det, blefve det mig en spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas af patronens visserligen för oss och henne smickrande