Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1856, sida 2

KOPFrespondens. Stockholm den 4 April. Ännu höres ingenting om Presidentstillsättningen i Kongl. Kammarkollogium; således är det sannolikt, att chefen för civildepartementet hr Fåhrieus ännu någon tid kommer att fortfara med sitt embete: emedlertid tror man ännu alltid, att den nyssnämnda ledigheten hålles öppen för honom. Angående den blifvande efterträdaren på taburetten herrskar en total ovisshet, så att gissningarne icke ens hafva något att fästa sig vid. Doremot har en annan ministörförändring med slutet af förra månaden inträdt: nemligen den på sitt sätt vigtiga, af en ny hufvudredaktör för Aftonbladet. Rektor Svedbom har, enligt tillkännagifvande i tidningen, tillträdt denna befattning, sedan han för sådant ändamål tagit afsked från sin tjenst såsom elementarskolans föreståndare. Enligt hvad det förmodades, debuterade han i denna egenskap med den ledande hufvudartikeln i bladet för i går, hvilken utmärker sig gonom manlighet, ren tankeföljd och lagom afrundning af sitt ämne i formen, och hufvudsakligen handlar om nödvändigheten att på rådgifvareplatserne erhålla män, som hafva en bestämd öfvertygolse och karakter att vidhålla den. För öfrigt har här, såsom annorstädes, efter notiserna om det sammanslickade, för båda parterna ärofulla? fredsslutet, såsom det af Franska Kejsaren kallas, för tillfället inträdt en betydlig stiltje och flauhet i både politik och affärer, sedan beskrifningarne på den nyfödde fransyska prinsens vagga och barnkläder nu hunnit vederbörligen uttömmas. Vid detta förhållande var den episod ganska välkommen, som skänkts åt allmänheten genom polisbladets utförliga berättelse i Måndags, om den praktfulla afskedsschmauss, som den nu afgångne theaterdirektören Baron Bonde gifvit åt theaterpersonalen och åtskilliga litteratörer och recensenter sista dagen i Mars månad, och hvari man återfinner de vid tillfället hållne tal utförligt refererade. Baron Bonde gaf härvid ett nytt prof på verklig habilitet och fintlighet, jag hade så när sagt siffighet, som företrädesvis utmärker honom. Såsom hela verlden vet, har han under sin förvaltning ända till den aldra sista tiden så väl förstått förbinda sig samtliga tidningsrecensenterna ifrån Posttidningen till Folkets Röst, att de med få undantag rosat allt hvad han företagit, ända derhän att det officiella bladets vakthafvande vid mamsell Malmströms framdragande, ur sin sexåriga obemärkthet i kören till prima donna på en gång förklarade detta såsom ett bevis, att den nuvarande theaterstyrelsen slutar med samma glans som den börjat. Det oaktadt har Baronen i sitt tal med mycken klokhet försatt sig sjelf i den vintressanta belägenheten af någon som behöfde försvara sig emot hvarjehanda obilligt klander, och derigenom fått ett, man måste hekänna det, icke illa begagnadt tillfälle attgöra sig sjelf rättvisa. Med mycken takt har baronen härvid valt till utgångspunkt, att erinra om sin odiplomatiska öppenhet. Kan någonting vara mera diplomatiskt? Detta erinrar om en annan ganska diplomatisk person, som kan åberopas sågom en hög förebild, neml. högsal. konung Carl Johan, som i sitt throntal till ständerna år 1840 också framställde den grundsatsen, att öppenhet och rättframhet vore den säkraste ledaren i politiken; en grundsats, om hvars tillämpning vid 1812 års politik vi på de gednare åren inhemtat åtskilligt. Så sade äfven baronen, att det endast vore genom sanning och ärlighet (bra! bra! tillägger Dagbladet härvid i parenthes) som något verkligt nyttigt och godt här i verlden uträttades. — Vidare erkände han öppet — med den odiplomatiska öppenheten —att han icke ägde de estetiska och litterära studier som erfordrades för att sköta en theater med så vidsträckta anspråk som den kungliga: men han, såsom andra teaterdirektörer hade hoppats finna en litteratör, som kunnat ersätta hvad som brast hos honom sjelf; men det hade varit förgäfves; — en liten kompliment åt de inbjudna litteratörerna, synnerligast åt herrar N. Arfvidson, Jolin och Blanche, hvilka alla 14AOAALa— —