Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1856, sida 1

patron Brackander i sig sjelf ingen vurm, utan tvertom en bland de mest praktiska menniskor, på hvilka nittonde århundradets sol skinit! Besynnerliga motsägelse i menniskolifvet! Denna fjerde vurm bestod deruti, att patron Brackander per fas et nefas ville gifta sig. Han hade nu, vid fyratiotvå års ålder, i den herrliga blomman af sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslifvet och beslutat lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och hvilken qvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och dertill eger herregårdar, masugnar, stångjernshammare och väldiga kapitaler, placerade på säkraste händer? . Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an på att fånga en flicka; ja han misstänkte att flickorna just lade an på att fånga honom. Men frågan var nu: hvem bland denna uppsjö af feminina menniskovarelser skulle han välja till ledsagarinna genom lifvet? Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi nämnde, med långa steg mätes kontorsgolfvet. Patronens hjerta var hvarken af tackeller stångjern, långt derifrån; det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad af en pil från Amors båge. Detta hjerta egde hemligheter — hemligheter, vid hvilka de fem verldsdelarne skulle häpna, om de blefvo kände. Betänk blott: den rike brukspatronen, Napoleons lefvande afbild, Wasaordenskandidaten Nicolaus Brackander förälskad uti . . . gräsliga sanning! ... Sin ladugärdspiga! (Forts.)