Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1856, sida 1

— Uvar stupade Stål? frägade Adolf, som ville förmå gubben Brant att genast öppna sin språklåda. — Det var vid Helsinge, sade korporalen med en lätt suck. — Der voro Kronobergarne med, skolen J tro, fortfor han, i det han rätade sig och ögonen blixtrade. — Ni vet af historien, gossar, att Kronobergarne för den dagens arbete blef regementet n:o 1 i svenska armeen och fick rang af konungons garde. Lagerbring kommenderade dengsvenska styrkan, Ryssarne voro dubbelt så många som vi, men vi höllo dem varma under två långa dagar. Men så kom Gustaf Adolf och utnämnde en annan befälhafvare, och så uppstod oreda, order och kontraorder gingo om hvarandra, och hela det högre befälet blef likasom yrt i hufvudena. Hvad den stackars kungen tog sig till, så bar det på tok, och så gick det äfven denna gången. Hade vi bara fått hållas, såsom vi börjat, skulle vi jagat Ryssarne necken i våld. Men så blef det plötsligt befaldt, att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke säga er hvad vi simpla soldater kände och tänkte, då den befallningen blef vetterlig. Många greto af harm; andra mumlade hårda och kanske orättvisa ord mot kungen och det högre befälet. Men då vi Kronobergare fingo veta, att vi skulle betäcka de öfriga trupperne, medan de inskeppades, blefvo vi glada som barn. Ryssarne, som förut hällit sig på vackert afständ, ryckte nu an helt oförskräckt och började skjuta och dundra alldeles rasande. Vi svarade dugtiga tag. Mången tapper karl och god kamrat fick under de timmarne bita i gräset. Men Ryssarne blefvo allt mera närgångna; de sågo nu bara en liten hop framför sig, ty de andra regementerna voro redan till god del ombord på fartygen. Den lilla hopen bestod just af oss Kronobergare, och af oss berodde nu vår lilla härs och svonska ärans räddning. Vi fingo ordres att taga