Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1856, sida 2

ull sanningens 101ITIAnS-. Rörande den i Amerika uppträdande, berygtade charlatanen s. k. D:r Robach, meddelar Kalmar-Posten följande berättelse: Doktor C, A. Roback eller vFallebo gök. Biografiskt utkast. Med harm nödgas vi erkänna att denne i Amerika så beprisade man verkligen är svensk, och, hvad som för vär småländska sjelfkänsla är ännu värre, att han är bördig från Kalmar län och Linköpings stift. Doktor? C. A. Roback föddes neml. år 1811 den 22 Nov. af hederliga föräldrar, bonden Nils Nilsson och hans hustru, i Fallebo by af Christdala socken, ej långt från köpingen Döderhultsvik. I barndomen användes han väl som andra bondbarn att köra vall kräkar och vakta grinnera? under bergningstiden, lärde sig derjemte abe-boken och långkatekesen, och måhända äfven att med någorlunda igenkänneliga bokstäfver rita sitt namn: Carl Johan Nilsson. Stundom körde han sin fars oxar till Vika mä bråää, men för öfrigt har traditionen föga bevarat om den store mannens yngre år. Uppvuxen till en reslig bonddräng, tillträdde han sin faders hemman, gifte sig med en bondflicka, Greta Lisa, dref härefter stark handel med oxar, ledsagade många drifter af dessa tänkande, ärliga djur till hufvudstaden, och lefde några år i ett för sitt stånd goda vilkor. Man tror att han då egde omkring 20,000 Rår rgs. Men hans flygande genius rufvade på andra planer än att hugga skog, plöja jorden och drifva oxar. Han skulle bliiva herre; köpte sig derföre år 1838 en herre-rock. antog namnet Fallenius efter sin by, och flyttade ned till Döderhultsvik, der han började vingla i handel och vandel. Egen handlande eller borgare blef han dock aldrig, utan begagnade sig alltid af andras handelsrättighet. För sitt gamla stånd hade han dock städse så mycken aktning, att han alltid bibehöll en bondes skick och sitt landtliga uttryckssätt. Han upphandlade nu trävaror af allmogen och exporterade till utländera, om hvilkas läge och språk han lärer haft något sväfvande begrepp. Skutorna eller deras skeppare hittade dock vägen, och hans rörelse utvidgades till den grad, att han i Kalmar måste se sig om efter en bokållere, som förstod sig på 7absederede böcker, ty det gjorde ej Fallenius. Sin största rörelse dref han dock som låntagare, hufvudsakligen i bankodiskonten. Begåfvad med ett förslaget hufvud, en imponerande gestalt och en mer än vanlig skicklighet att luru bönder, uppnegotieradde han större o h mindre penningesummor med lätthet och fyndighet.. I Bankodiskonten fick han lån på arbetskarlars, fattighjons och drängars namn och borgen, och lärer en och annan gång lyckats skaffa lån åt personer, som endast funnos till i hans egen diktande hjerna. Vid kyrkan står en gubbe af träd, som håller fattigbössan i hand. Han kallades Rungren efter sin tillyxare, gjorde vanligen dåliga affärer och hade föga kredit. Fallenius satte dock detta namn på ett discontreversal, kallande honom vjordfast i Dyderhult, bifogade som borgesmän ett par andra pålitliga, jordfasta gubbar af trä eller sten, och lärer lyckats skaffa gubben Rungren ett icke obetydligt län. Den jordfaste gubben var dock en ärlig själ, ehuru tiggare, och banken fick sina penningar igen. På detta och dylika sätt lärer han vanligtvis hafva haft 20 a 30 discontlån att 3:årligen omsätta. Ingen lärer derföre förvånas öfver vår uppgift, att tiden förmodligen gick för honom ovanligt fort undan, och att den väldige financieren fick namnet vpallebo gök. Våra mundtliga källor kunna ej bestämdt afgöra, om han kallades Fallebo gök förr än han kallade sig Fallenius, men säkert är, att göknamnet ännu är lifligt inpregladt i folkmedvetandet. och att det hade djupare grund än en spefogels skämtande infall. Så framgick den väldige som en stormil öfver trakterna kring döderhultsvik och i diskonten några år, men glanspunkten i hans lif här framblänkte först vintern 1843 och 44. Då hade stugan blifvit honom för trång, mahända fruktade han äfven, att den otidiga nyfikenheten, som lärer vara särdeles utvecklad i små samhällen, snart skulle lyfta en flik af den täta slöja, hvarunder han, som John Sadlier och andre store män vanligen finna nödvändigt att operera. Hans verksamhet skulle nu omfatta minst hela Sverige. Med några goda papper af troligen jordfasta män reste han ned till Skåne och kontraherade der om stora partier spannemål, bränvin, fläsk, m. m. Med dessa kontrakter på fickan begaf han sig till Norrköping, Stockholm och andra städer, der han gjorde upp stora affärer i hudar och kolonialvaror, undertecknade nya kontrakt, emottog och lemnade förskotter och liqvider, samt reste derpå till Bergslagen, der han köpte en betydlig mängd jern. Hans tunga o. hansslutsedlar, förvaadei en kolossal oxhandlareplänbok. gäfvo honom öfverallt kredit. Klokt beräknande, vände han sig först till stora hus, uppgjorde med dem redliga affärer, så långt penningarne räckte, och