Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1856, sida 2

bor redovisas. LIIMAS1 då VvUP enl TCMOYISmnE svår, när man vill använda medlen till korruption, såsom t. ex. till uppmuntran och belöning af hemliga angifvare och spioner. Något sådant kan väl, invänder hvarje rättände samhällsmedlem, icke ifrågakomma, åtminstone under vår närvarande polisstyrelse. Häri skulle äfven vi instämt och följaktligen just ansett, hvad nyss nämndes, att alla utgifter kunna och böra redovisas, om vi ej i vår egen tidning haft den uppbyggelsen, att läsa följande annons: Jemte erinran att bränvin eller annan rusgifvande dryck icke får utlemnas till den, som synbarligen är öfverlastad, vid böter från 5 Rår till 20 Rdr bko, och att dessa böter tillkommer angifvaren, få vi gifva tillkänna att underrättelser till oss, med uppgift af bevisning, om denna föreskrifts åsidosättande på Utskänkningsställe inom Polisdistriktet blifva genom oss serskildt vedergälde på rikligt sätt, under strängt förtigande af angifvarens namn. Göteborg i Mars 1856. Polis-Kommissarierne. Då vi först läste denna annons, togo vi för afgjordt, att det var ett påfund af Hrr Poliskommissarier, som derför ej kunde undgå näpst. Men då annonsen ej blifvit inhiberad, och då det dessutom är tydligt att Poliskommissarierna icke hafva några medel till rikliga vedergällningar, så blir det utom allt tvifvel, att annonsen egentligen är utgången från Poliskammaren, ehuru denna myndighet, såsom begripligt är, blygts för att låta ett dylikt tillkännagifvande utgå i sitt eget namn. Då poliserna i större städer begagna bestickning, för att ertappa brott, hotande för samhällets säkerhet, så har sådant alltid synts hvarje rättänkande menniska förhatligt, men man har trott sig böra tolerera ett sådant förfarande, till följd af sakernas förmodade nödvändighet. Emellertid har detta kapitel alltid varit en ömtålig sak för resp. poliskamrar, hvilka icke gerna yppat att de behöfva begagna dylika omoraliska medel för vinnande af moraliska ändamål. Göteborgs Poliskommissarier hafva dock afklädt sig all blygsel i detta afseende, då de öppet framträda och annonsera efter hemliga angifvare. Och detta, märk väl, hufvudsakligen i fråga om öfverträdelser af Bränvinsförordningen, ehuru en annons visserligen nämner, att riklig belöning utdelas äfven för andra angifvelser, rörande den allmänna säkerheten. Se der således de utgifter, för hvilka förhöjning behöfts i poliskammarens hemliga fonder! Se här anledningen, hvarföre poliskammaren vill undandraga sig redovisningsskyldighet för sådana medel. Att ett sådant beteende framkallat allmän indignation i ett samhälle, hvarest de moraliska begreppen ej utslocknat, är naturligt. Här har ock förtrytelsen nått den höjd att fråga varit om att bilda en fond, med tillkännagifvande, att de personer skulle erhålla belöningar, som hade förseelser af ifrågavaraude slag, att angifva, men afstode från detta förhatliga näringsfång. De personer, som så räsonnerat, hafva tillhört det mest laglydiga elementet i samhällct, och älska alls icke oordningar, men de hafva ansett att det tillkommer vår väldiga polisstyrka, att sjelf taga reda på de brott, som kunna begås. Besynnerligt nog är det företrädesvis angifvelser i och för bränvinsförtäringen, som skola såder rikligen belönas. Man skulle kunna tro, att denna punkt blifvit en fix id i vår poliskammares hjerna, derest man icke erinrade sig, att det här gäller dryga böter, i hvilka polisbetjeningen har andel. Saken är således ganska klokt ekonomiskt beräknad. Den hemlige angifvaren får riklig vedergällning ur polisens hemliga fonder, och den synbare angifvaren, poliskommissarien eller poliskonstapeln, får sin andel i böterna. Vill det sig rätt väl, kunna äfven de sednare erhålla särskilt vedergällning för sitt tjenstenit ur samma hemliga fond. Den sist utkomna berättelsen om fångvården i riket för år 1854 företer det märkliga faktum, att antalet af häktade personer i Göteborgs län stigit ifrån 463, hvilket det utgjorde 1833, till 1,487, under året 1854, således mer än tredubbelt. I Stockolm utgjorde de häktades antal 1835 3,122 personer och 1854 4,857. I öfrigt uppgår det blott i ett län, Skaraborgs, till 1000. I de öfriga länen i riket håller sig antalet af häktade personer för år 1854 i medeltal omkring 500, således vid en tredjedel af antalet inom Göteborgs län. Det är klart att det är Göteborgs poliskammares många otidiga och olagliga häktningar, som bragt siffran här till en sådan onaturlig höjd. När man ser detta, när man finner huru alla föreställningar att återföra vår polismakt inom laglighetens gränser varit fruktlösa, då ökas obehaget af den kongl. resolution, som lagt ny makt i summa poliskammares händer. ... f sim etlssoan om måäi