Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1856, sida 1

att väcka er förr, men nu är klockan 4, och vi mäste bege oss på väg, sade han. Göran och Adolf voro inom nägra ögonblick färdiga. De sade farväl åt de öfrige masugnsarbetarne och följde Sven. Visst voro de i början litet olustiga, ty många timmar hade deras sömn ej räckt, och ej heller voro de vana att sofva med gångkläderna på sig, men denna olustighet försvann snart, ty morgonvinden blåste så friskt och upplifvande, luften var så ren, himlen så blå. Det var en ljuflig svensk sommarmorgon. Trasten och andra små vingade sångare fyllde nejden med gälla drillar, daggperlor glänste på hvarje grässtrå, och det doftade så friskt från ängarne, de gamla granarne och Linneorna, som vexte i deras skugga. Och när nu solen gick upp och göt öfver bergen ett gyllene sken, och dagrar och skuggor blefvo skarpare och landskapets skiftande färger sattigare, huru skön och leende låg ej vandrarnes lilla, af synkretsen begränsade verld framför dem! . Med friska sinnen, öppna och tillgängliga för hvarje intryck af naturens skönhet, med barmen vidgad af den lifvande morgonluften vandrade de båda djeknarne framåt. I det ungdomliga hoppets kaleidoskop sågo de sin framtidsbana ligga framför sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande, som den stig, de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne från det förflutna! Sven masmästare marscherade med Jånga steg och svängande sitt knyte i handen, framför djeknarne, men ej på längre afstånd, än att de kunde underhålla ett samtal med honom, och det gjorde de äfven. För hvarje fogel, som slog i skogen, ville Adolt veta dess namn, och Sven masmästare visade sig både villig och kunnig att upplysa honom derom. Likt Dag den vise, tycktes han tillochmed före.