Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 2

två herrar med dig. och de tycka väl icke om enfaldiga bondvisor, kan jag tro. — Åh, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, — vi höra gerna på. — Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven, — Pelle gör aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant snack .. Jag gitter icke höra det. — Nej, mån tro! sade Pelle, — sedan Sven fick sig en fästmö, tror han alla flickor om godt. — Häll munnen! sade Sven. — Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle; — annars ska herrarne tro, att jag är den värste hojtaren i hela vår församling; ni skulle bara höra mig i kyrkan. Klockaren skriker, så att han är röd som en tuppkam i synen, men mig öfverröstar han icke. Förtroligheten mellan masugnskarlarne och djeknarne beseglades, då desse sednare framtogo vinflaskan och läto den vandra ur hand i hand, från mun till mun — En tung slägga dethär, sade Göran, i det han pröfvande upplyfte en sådan. — Ja, inte duger en djekne att handtera henne, inföll Pelle Larsson. — Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan af skaftet och höll släggan horizontelt med rak arm. — Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln; — herrn är en svensk gosse, det märker jag. — Ja, sådane ha vi många på gymnasium, sade lille Adolf, stolt rätande sig; — Göran är icke den starkaste. bland oss. Ni skall tro, att djeknar icke gå a af för hackor, godt folk. år hyad säger herrn om denhär lilla tingesten,