Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1856, sida 2

— vvui-— ———— rXfk—— Men vill ni sofva på en bänk derinne, så står det er fritt. — Jag har aldrig sett någon masugn förr, sade Adolf, — och är derföre litet nyfiken .. — Att se, hur jernet kommer utrinnande som en hvitgnistrande ström .. Åja, det är rätt lustigt för den, som inte är van vid det .. — Och hvad beqvämligheter angår, inföll Göran; — så ha vi många nätter sofvit under ett träd i skogen, med en sten till hufvudgärd ... — Likasom Jakob, inföll jetten skrattande; — jaså, ä herrarne af det slaget, så å herrarne välkomna. Mannen gick in, och djeknarne följde honom. Det var ett stort mörkt rum, i hvilket de inträdde. I stället för golf hade det ett lager af djup sand, dess bakgrund upptogs af ugnsmuren, bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång; här och der sågs en slägga, och mot väggarne lutade sig längre och kortare jernspett. På en bänk sutto trenne män, af hvilka den ene sjöng, och öfver sångarens hufvud hängde, fastspikad vid väggen, en lampa, som spridde ett ganska sömnigt och otillräckligt sken. Sängaren var en medelälders man, sotig och klädd i skinn likasom de andre; de ord, han sjöng, just dä djeknarne inträdde, voro följande: Trolösa flicka, du har en fager hy, Men du har ock ett ostadigt sinn; Ditt hjerta vill jag likna vid en vinddrifven sky, Som far hela verlden omkring, — Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den långe, som var ingen annan än masmästaren Sven; --jag gitter icke höra den. , — Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade Felle Larsson, — helst som jag ser, att du här A