hvilka makter deri förpligta sig att hålla familjen Bonaparte utestängd från högsta makten i Frankrike. Detta fördrag är visserligen de fakto, men aldrig de jure upphäfdt och kunde alltid ännu en gång, om ett gynnsamt tillfälle dertill yppade sig, göras gällande emot den regerande dynastien. Man antager, att upphäfvandet af detta fördrag skall bilda slutstenen af konferenserna och betecknar tillochmed den 11 April såsom dagen då detta skall ske. Den 11 April 1814 afstod Napoleon för sig och sin familj från all rätt till franska kronan. En härom dagen meddelad depesch förmälte, att, enligt Times. Preussens anspråk att med lika rätt som de andra makterna underteckna fredsfördraget blifvit tillbakavisade. I Hamburgertidningarne förekommer samma depesch med den upplysningen, att detta skett till följe af lord Clarendons gensägelse emot dessa anspråk, hvarjemte tillägges, att de häraf härrörande diplomatiska svårigheterna blifvit undanröjda. Det är märkligt nog, att, under det en familjförbindelse är ifråga emellan preussiska och engelska hofven, Preussen på kongressen i Paris har sina största vedersakare i de engelske fullmäktige. Preussiska junkerpartiets organ, Neue Pr. Zeit., berättar, att, efter en temligen hetsig ordstrid emellan lord Clarendon och grefve Orlow beträffande den af England väckta frågan om nedrifvandet af Rysslands transkaukasiska fästningar, den senare rest sig, utropande: Jag vädjar till er mina herrar, fullmäktige från Österrike, huruvida det någonsin varit fråga om nedrifvandet af dessa fästningart. Ehuru grefve Buol ej var i stånd att styrka det en sådan fråga blifvit väckt, ansåg han sig icke destomindre böra besvara Orlows spörsmål med ett bestämdt ja, ett beteende, som icke kunnat annat än såra Rysslands representanter och som måhända äfven på annor ort lagts märke till. Då man icke kunde komma öfverens, vädjade man till kejsar Napoleon, som lät säga lord Clarendon, att det var för sent att framställa denna begäran. Till Hamb. Nach. skrifves från Paris under den 26 Mars, att grefve Walewski fått befallning af kejsaren att i ett af de återstående mötena bringa å bane frågan om kyrkostatens utrymmande af de österrikiska trupperna. I en Wienerkorrespondens uti Constitutionel. berättas, att på det förberedande möte, som hölls af Frankrikes, Englands, Österrikes och Turkiets fullmäktige före kongressens egentliga öppnande den 25 Febr., det blef ett föremål för mogen pröfning, hvilken form man skulle ge åt konferensernas handlingar. Valet var emellan ett protokoll, hvilken form följts å Wienerkonferenserna 1855, och en redogörelse, som begagnats å kongresserna i Wien 1814 och 1815, i Aachen 1818 och i Verona 1832. Skillnaden emellan ett protokoll och en redogörelse består deri, att det förra så vidt som möjligt återgifver den muntliga diskussionen, under det den senare endast upptager hufvudpunkterna och resultatet af öfverläggningarne. Af flera skäl beslöt man sig för den senare formen. Denna var onekligen äfven den beqvämaste, ty den tillåt uteslutandet af allt hvad vederbörande ansågo ej böra komma till allmänhetens kunskap, och det är icke otroligt att valet af densamma deciderats genom förutvetandet att mycket skulle förekomma under förhandlingarne, som allmänheten aldrig borde få veta. Times har imellertid insinuerat och, såsom vi ofvanför visat, har detsamma skett från andra håll, att kongressen i sjelfva karakteren af förhandlingarne hemtat en särskilt bevekelsegrund att dölja för allmänheten hvad som passerat i dess sköte. Detta bestrides af Constitutionels Wienerkorrespondent med åberopande af den pqå förhand antagna formen, som icke medgifver återgifvandet af några utförligare detaljer. Hvem som härvid har rätt är svårt att afgöra, men det kan likaväl vara Times som den värde Wienerkorrespondenten, isynnerhet som den senare vid flera föregående tillfällen beträdts med osanning, hvarför hans uppgifter ej kunna göra särdeles anspråk på förtroende. Korrespondenten bestrider äfven den uppgiften i Times, att en komitå skulle, efter kongressens upplösning, fortsätta sin verksamhet för att reglera de detaljer, som ej medhunnits under sjelfva kongressen och påstår, att den engelska tidningen förblandar redaktionskomiteen med den blott i inbillningen existerande tillvaron af en komit utaf nyssantydda beningar, men deraf blef gumman ännu enträgnare. Till slut, sedan jag tagit tysthetslöfte af henne, sade jag, att hon skulle taga ögat af en vässla, hjertat af — — 0 7: A LR 2 Q1 AA . —