Mathsson, nar HCELL och HÅLLCTL acras andliga vård om hand. Endast en gång om året ha de besök af en, vid de i grannskapet varande tyska kolonierna, anstäld tysk prest, som då på en gång förrättar vigsel, barndop och begrafning. Några svenska heloch halfbiblar utgöra deras förnämsta egendom och aktas såsom reliker. Dessutom ägde de endast några förslitna katecheser, och voro i stor förlägenhet för böcker till barnaundervisningen. Skola dessa, bland en barbarisk befolkning på den ödsliga ryska steppen, isolerade stamförvandter barbariseras af brist på andlig näring? Skola våra missionsoch bibelsällskaper, som uppoffra så mycket för i aflägsna verldsdelar boende hedningars omvändelse, låta dessa våra bröder och systrar, som en gång varit delaktiga af ljuset, sjunka tillbaka i mörker och okunnighet? Vi tro det icke. Vi äro öfvertygade om, att de män, som drifvas af ett sannt nit för christendomens utbredande, blott behöfva få kännedom om det stackars Eibofolkets i Svenskby andliga behof, för att söka afhjelpa detsamma. Skulle ingen ung prestman finnas beredvillig till den uppoffringen, att, såsom deras själasörjare, vilja bosätta sig på steppen, blefve likväl mycket gjordt, om de förseddes med tillräcklig andlig lektyr och med böcker för sin skola. Begäret, att härpå fästa uppmärksamhet, har föranledt oss att, i denna vår resum öfver hr Meijerbergs föredrag, något vidlyftigt afhandla denna punkt. Derefter omtalades huru innevånarne uti Haslidalen i Schweitz otvetydigt äro af svenskt ursprung; samt huru Skandinaviska välden grundlades i Normandie, Italien, Sicilien, England, samt på Färöarne, Orkeneyöarne, Island och Grönland, och huru Skandinaver före Columbi tid besökte Amerika (Winland), hvarest den i Massachusetts funna, märkvärdiga 8. k. Dighton Writting Rock med sina ristningar beskrefs. Låg något Försynens, för oss fattligt, ändamål i dessa folkvandringar? Hr M. yttrade sin tanke härom ungefär sålunda: Dessa folkrörelser blefvo, enligt Försynens verldsplan, ett medel för befordrandet af mensklighetens kultur, genom en närmare beröring folken emellan, innan ännu handel och industri kunnat på fredlig väg befordra samlif emellan jordens olika nationer. Hvad vårt eget land angår, hade det med sig den negativa nyttan, att rigta utåt den kraft, som, eljest vänd inåt, förstört sig sjelf; och att vi skola hoppas, det minnena af denna lysande hjelteälder, skall hos oss, likasom fordom hos Grekerna, blifva en maning till kommande nationell storhet. Hr M. slutade sitt föredrag, med att framhålla, såsom något för oss Svenskar efterföljansvärdt, huru den i främmande länder utbredda Skandinaviska befolkningen berömmes af dem, som studerat deras seder och lynnen, såsom ett ärligt, öppet samt enkelt och gladlynt folk; en beskrifning, som öfverensstämmer med historiens omdöme öfver Sveriges invånare, innan lyxen alstrade förderf hos den högre och bränvinet hos den lägre befolkningen. — I Lima socken i Dalarne hafva några oordningar ägt rum, om hvilka länets tidning för den 27 Mars berättar följande: oSom man vet, hafva uppsyningsmän öfver de ännu oskiftade (oafvittrade) skogarne i norra delen af Westerdalarne redan i flera år varit af länsstyrelsen tillförordnade och derstädes äfven under vintrarne gjort ansenliga beslag på olofligen atverkad skog. Men nu hafva en hop Limaboer i år fått i sitt hufvud, att de, och ingen annan, böra ha uphsigt öfver skogen, och hafva i sådan syftning låtit tillskrifva de af konungens befallningshafvande tillsatte uppsyningsmännen. En vid Dalregementet tjenstgörande soldat Ring är den, som hufvudsakligen fört deras talan, och har han dervid i sma bref rentut förklarat. att han uppsäger eller afsätter uppsyningsmännen; emedan Limaboerna icke behöfva nägra andra skogvaktare än sig sjelfva. Uppsyningsmännen ha dock naturligtvis föga aktat den nye kung Rings afsättningsdom, utan alldeles som förut gått att fortsätta sina tjensteförrättningar å skogsmarkerna. Men hvad händer? — Bäst en af ifrågavarande tjenstemän, länsmannen i Appelbo, åtföljd af ett par biträden, för ett par veckor sedan befinner sig uppe i Limaskogen, vid pass 1 mil vesterom Tandö gästgifvaregärd, finner han sig der plötsligen omgifven af vid pass hundra bönder, hvilka befalla honom att genast fara tillbaka. Då uppsyningsmannen äberopade, det han vore tillförordnad af konungens befallningshafvande, genmälde de oregerliga bönderna, att de ej kände någon annan befallningshafvande än kungen, och honom allena ville de lyda. Men ville ej jänsmannen med godo vända om från skogen, skulle det kosta honom lifvet. Denne for således hem igen, men inrapporterade straxt derpå hos höga vederbörande hvad som passerat. Med anledning häraf begifva sig både landshöfdingen och landssekreteraren i dag upp till Lima, för att å der till nästa Söndag utlyst sockenstämma, söka bringa folket till förnuft. Detta synes också i hög grad behöfligt för en menighet, hvilken så hufvudlöst som denna låtit leda sig af en halfgalen sol