Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 2

kandidater Porten sedermera skall utnämna furstarne. — Furstarne utnämnas på lifstid och kunna endast afsättas till följe af ådagalagdt högförräderi. — Furstarne äga att utnämna chefer för alla förvaltningsgrenar, och ifrån statsembeten äro endast sådane personer uteslutna, som tillhöra en fremmande nationalitet. — Porten skall stadfästa furstendömenas gamla privilegier samt på intet sätt och under ingen förevändning inblanda sig i deras inre angelägenheter. Baåda furstarne äga rättighet att hälla af dem sjelfve valde fullmäktige vid Porten. — Civillistan skall hvarje gång fastställas. — Intet uteslutande protektorat af någonsom helst enskildt makt skall äga rum. — Sedan de nye furstarno öfvertagit regeringen och den nya lagstiftningen trädt i verksamhet, skall antalet af de för upprätthållandet af ordningen i det inre och för gränsornas försvar nödiga trupper bestämmas. Sedan detta antal en gång blifvit bestämdt, kan det, utan Portens samtycke ej mera ändras. — På venstra Donaustranden få inga fästningar uppbyggas, ej heller karantäner bibehållas; dock öfverlemnas de sednares eventuella återställande åt Portens afgörande. — Tributen bestämmes en gång för alla — Fremlingar äro berättigade att förvärfva fast egendom: men också förpligtade att betala den alla de öfrige fastighetsägarne pålagda grundräntan (redevances). — Grundskatten äro alla innevänarne utan undantag underkastade. — Då furstendömena utgöra en integrerande del af det Ottomaniska riket, så blifva de i Turkiet för allmänt intresse vidtagna anordningar äfven förbindande för furstendömena. Såsom vi nämnde i går har i Moldau åvägabragts en protest emot ofvanberörde reorganisationsprejekt, hvilken adresserats till hospodaren i nämnde furstendöme, furst Ghika. Denne sistnämnde skall dock vara för detsamma, hvaremot hans kollega i Wallachiet, Stirbey, hyser rakt motsatta tänkesätt, åt hvilka han gitvit luft i en protest, som finnes upptagen i Augsb. Allgem. Zeit. Den petition, som de i Paris boende Moldauare och Wallacher, aflåtit till kongressen, räknar 150 underskrifter, är adresserad till grefve Walewski, såsom kongressens president och har, enligt Köln. Zeit., följande lydelse: Ers Excellens! Den ännu fortfarande militärbesättningen i vårt land och de missbruk af alla slags auktoriteter derstädes, som itvå års tid försänkt Donaufurstendömena i sorg, hafva, som Ers Exc. vet, af detta land kräft oerhörda offer, ja, vida större, än af de länder som åtnjöto äran af ett verksamt deltagande i nu pågående krig: det, som hittills utgjort dess olycka, hotar nu att beröfva det tillochmed dess framtid, i det man hindrar det att för dem, som äga makt och hysa önskan att vid nedre Donau bilda en stark och lycklig stat, uttala sina önskningar; ty Österrikarne och Portens firmaner förbjuda uttryckligen och under hotelser af de strängaste straff hvarje offentligg sörande af den allmänna opinionen i Donaufurstendömena. — Vi, i Paris bosatte Rumäner, hvilka vid åtskilliga tillfällen i våra med våld till tystnad bragte medborgares namn tagit till ordet, vi känna i detta vigtiga ögonblick dagen före den, då dödsdomen öfver det walachisk-moldauiska folket, eller också dess återställande i dess oförgängliga rättigheter skall förkunnas af stormakternes fullmäktige, i detta ögonblick känna vi i våra själar samma ångest, som beherrskar fem millioner bröder, dem man ej engång tillåtit att yttra ett förhoppningens ord eller gjuta en smärtans tår: och vi känna det oemotståndliga behofvet att i denna adress för sista gångeo erinra Ers Exe. cm hvad Rumänerne enstämmigt och framför allt önska, och hvilken grundstenen är till den nya polit sa och sociala byggnad, som man vill upptöra i Moldau-Wallachiet. — Likheten i Moldaus och Walachiets ursprung. seder, institutioner, innevånare, ja, deras organiska anordning, och Europas intresse, allt kräfver dessa båda furstendömens förening, som endast de kunna motsätta sig, hvilka vilja se dem delade och svaga, för att kunna gira dem till en eröfring, och vidare de få boja er, hvilka hafva den sorgliga äregirigheten, att i utbyte för sitt förräderi erhålla rättigheten att regera öfver sitt med döden kämpande fädernesland. — Vi våga säga, att föreningsfrågan är af högre vigt än alla andra frågor rörande furstendömena. Föreningen är för furstendömena af högsta vigt ej allenast af guvernementala och statsekonomiska grunder, utan skulle ej föreningen komma till stånd, skall man också aldrig kunna hoppas, att der erhålla kraft att förAvAaAra Glim Anm Ae. AR