Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 1

ifrån sig. Men han gjorde alltid, hvarje gäng han hjelpte en nödlidande, ett uttryckligt vilkor för hjelpen, att det alldeles icke fick omtalas förnågon före hans död. Denne man hade tvenne barn, en son och en dotter. Dessa blefvo en dag oförmodadt inkallade till sin far. Då de inkommo i rummet från sitt arbete, funno de honom sittande i en karmstol, med ett så likblekt och förstördt utseende, att de knappt af sörskräckelse kunde få fram frägan huru det med honom stod till. Han hade fått ett anfall af slag och var synbart nära sitt slut. Barnen kastade sig på knä framför karmstolen och utbrusto i gråt. Med afbrutna meningar talade fadren: — Jag känner att mitt slut nalkas. Deröfver förskräckes jag icke. Jag har fullbordat mitt dagsarbete. Och min själ har funnit klippan?. Men nu, käre barn, tager här emot mitt arf. Hemmanet, det veten J, är icke vårt. Jag har blott haft det på arrende. Men se här två askar. Dessa innehålla hvad jag har att lemna eder i arf. Det är icke så litet, om det rätt användes. Du, min son, är äldst, och får välja. Vill du hafva den röda asken eller den svarta? Gråtande svarade sonen: — Jag kan icke välja, gif mig hvilken du vill. Fadren återtog: Ni måste hafva bestämdt er, innan jag dör. Skynda dig; de äro begge goda; jag har fått den ene genom den andre; men vill du ej välja, så drag lott med din syster. Men låt det ske fort; min stund nalkas. Hastigt tog sonen tvenne pappersremsor, af olika längd. Fadren bad barnen vända sig bort, fattade en af remsorna i hvar hand och bad sonen välja, under yttrande att den kortaste skulle erhålla den