Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 1

ÅFTvet. Det var en man, som i hela nejden, der han bodde, var känd såsom en synnerligen flitig, redbar och ordningsfull menniska. Hans nus var alltid putsadt och trafligt: hans små åkrar voro alltid väl plöjda och i rättan tid besådde, hans hästar och kor, ehuru få, voro dock alltid vid godt hull och så vänliga, att, när de sägo sin husbonde, kommo de löpande emot honom med alla t-cken till glädje; hans bekanta och vänner funno honom sjelf, när helst de gjorde ett besök, alltid lika fryntlig och välvillig. Det var en högst egen sak med denne man. Ehuru han till sin lilla arrenderade gård icke hade mer än enda arbetare, utan skötte allting med egna händer, hade han dock aldrig bråttom, syntes aldrig förlägen om några timmar eller dagar. Alltid hade han först sin gröda inbärgad, först sin åker plöjd, först sin säd uttröskad och detta fastän hans akrar gälvo jemförelsevis vida större skördar än hans grannars. Många kunde icke alls begripa anledningen härtill, och mången inbillade sig att han besatt en hemlig konst, hvarmedelst allting lyckades honom så väl; ty de sade sig sjelfva både hafva mer arbetsfolk och efter utseendet hafva vida mer bråttom än han, utan att de dock kunde medhinna detsamma. Välståndet uti denna mans hus var synbart, men der röjdes dock ingenstädes något öfverflöd. Han gjorde aldrig några braskande kalaser; derföre ansågs han af mängen säsom snål. Men helt annat fick man erfara, ifall man lyssnade till de välsignelser som i tysthet höjdes öfver honom i de fattigas kojor. Der var han känd, älskad och i högsta måtto värderad. Han lät aldrig, så vidt det var möjligt, någon gå ohulpen