Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1856, sida 3

RåäK-f-viinskap. Att räfvarne äro listiga djur, det veta vi något hvar; men att de tillika hysa en synnerlig vänskap för hvarannan inbördes, det hafva troligen icke alla reda på. Jag vill derför omtala ett nyligen gjordt rön i den vägen. För 5 månader sedan fångade jag 2:ne räfungar, hvilka jag spände i koppel vid en hundbod; der trifdes de rätt bra, och blofvo snart fullvuxna. Icke kunde jag då förmoda att de, i så lyckliga omständigheter umgingos med rymningsplaner. Men hast du mir gesehen,? en morgon då jag kom ut och skulle se om syskonen Michels, så var den ene af dem putsveg. Jag tog upp det qvarlemnade kopplet och såg att det var afhitet (halsremmen var gjord utaf mycket tjock hud och den var fast uti en jernkedja) han hade omöjligen sjelf kunnat afbita det, utan det var således kamraten, som gjort honom denna tjenst; jag undersökte nu den andres koppel, det var helt och orördt. Ett par dygn derefter fick jag se att den qvarblifne räfvens halskoppel var nära på aftuggadt, och det af räftänder likasom det förra; det var klart att här N fanns någon vän i viken, möjligen den förre fingen, som helsade på om nätterna, för att lossa vännens fjettrar på det de sedan tillsammans skulle kunna njuta den ädla friheten. Min dräng kom nu och sade att min stötvare Tippo fått korn på något misstänkt, som höll sig under ett golf i närheten. Jag gick in efter en bössa, vi fingo snart fram den misstänkte, och hvem var det om inte vår rymling? Stackars Michel, han förtjenade visserligen annat än ett skott till lön för sin vackra handling, men — o lott, han föll död, vid vännens fötter. Jag får bekänna att jag blef rörd ötver dessa djurs beteende, som tillochmed skulle hedrat menniskor. Jag tänkte härvid: sådan trohet må följas åt i döden, och dermed, andra pipan — fyr! (Meddeladt.) Wermlänning.